Förhindrande av markpackning

Växterna växer inte ordentligt i packad mark, och ger då inte heller någon skörd. I detta avsnitt går vi igenom markpackningens fysik, och olika metoder för att undvika markpackning genom växtföljd, maskinkedjor och val av däck på jordbruksmaskinerna.

En mark med god markstruktur består till hälften av fasta partiklar och till hälften av luft och vatten. Det tomma utrymmet består av olika stora porer som lagrar vatten och transporterar luft och vatten. En tillräcklig mängd sammanhängande porer är en central faktor för en fungerande odlingsjord. När marken blir skadligt packad minskar antalet porer och sambandet mellan porerna bryts. Det som var en porös marklabyrint förvandlas till en ostrukturerad ansamling av markpartiklar där det är svårt för luften, vattnet och de marklevande organismerna att röra sig.

Markpackning är i princip ett enkelt fenomen: om marken belastas hårdare än dess belastningstålighet klarar av, pressas marken ihop tills belastningståligheten åter är lika stor som belastningen. I praktiken kan vi inte exakt veta hur stor markens belastningstålighet eller belastningen är. Genom att studera dessa två faktorer kan vi ändå skapa oss en bild av packningsriskerna och minska dem.

Packningsriskerna kan minskas på många olika sätt, och det lönar sig att fundera över vilka metoder som passar just på den egna gården. I tabell 2 ställs ett antal relevanta frågor som man kan besvara för att gestalta packningsriskerna och de korrigerande åtgärderna på gårdsnivå.

Tabell 2. Faktorer som påverkar markpackningen på gårdsnivå 

Markpackning: förhållandet mellan belastningen och markens hållfasthet

Med allt ensidigare växtföljder och allt tyngre maskiner har markpackningen ökat betydligt under de senaste decennierna. De allt tyngre maskinerna har ökat belastningen på åkern, när samtidigt den minskade andelen vall i växtföljden har försämrat markens hållfasthet. Genom att åtgärda dessa samma faktorer (växtföljden, tidpunkten för arbetena och maskinernas vikt) kan man också minska markpackningen.

Åkerns hållfasthet avgörs i första hand av jordarten och fuktighetsförhållandena, men också växternas rötter kan öka hållfastheten.

Marken är känsligast för packning när den är fuktig. Då är luftporerna tomma och vattenporerna fortfarande vattenfyllda. Belastningen på marken leds kraftigt vidare och de tomma luftporerna pressas lätt ihop.

Vattendränkt jord packas inte eftersom alla porer är fyllda med vatten. Också kruttorr mark har en stark, valvliknade struktur. Tyvärr är marken också lättast att bearbeta när den är ”lagom fuktig”, dvs. i det skede då luftporerna är tomma medan det ännu finns fukt i marken. I detta skede smulas jorden sönder vid rullningsprov och reder sig bra, så vårbruket inleds oftast i det skede när risken för markpackning är störst.

För att undvika markpackning i sådana förhållanden bör maskinerna vara lätta och däckens yttryck lågt (0,4 bars däcktryck). I torra förhållanden kan man använda större däcktryck.

Se videon: Rätt däck och däcktryck är viktigt​

En grov tumregel för packningsrisken är, att belastningen på marken bör vara högst hälften av markens förkonsolideringstryck. Med förkonsolideringstryck menas den största belastning marken redan utsatts för. Enligt tumregeln skulle till exempel det största tillåtna däcktrycket på mojord vara 0,75 bar på fuktig jord och 0,85 bar på torr jord. På molera skulle det största tillåtna däcktrycket vara 0,5 bar på lagom fuktig jord och 1,25 bar på kruttorr jord. Områdena på bild 19 visar situationer där däcktrycket borde vara under 0,5 bar eller där trycket kan vara över 1,0 bar. Denna grova uppskattning ersätter ändå inte en noggrannare planering med till exempel Terranimo-verktyget.

Bild 19. Skillnaden i hållfastheten hos torr respektive fuktig jord är störst på lerjord.

Att fundera på: Bekanta dig med Terranimo-verktyget. Gå in på sidan www.terranimo.world och testa hur olika faktorer inverkar på skiftets packningsrisk. Välj ur din maskinpark en traktor och ett arbetsskede vars uppgifter du matar in i räknaren. Vad lade du märke till? Fundera på vad du kan ändra på för att minska packningsrisken.

Växtföljdens inverkan på markpackningen

Om växtodlingen består av ensidig spannmålsodling är det bråda tider under vårbruket och vårsådden. Under de senaste decennierna har den ökade gårdsstorleken och det minskade antalet jordbrukare lett till att det behövs mer arbetseffekt per jordbrukare. Man har skaffat sig allt större jordbruksmaskiner. Däckteknologin har inte hängt med i utvecklingen. Kombinationen av allt tyngre maskiner och våt mark är ödesdiger för markstrukturen.

Mångsidigare växtföljd minskar packningsrisken. Om växtföljden kompletteras med till exempel vall som såtts in i skyddssäd, höstoljeväxter och höstspannmål, slipper man vårbruket under tre års tid. Samtidigt minskar den vårsådda arealen så att man hinner så i god tid, med mindre maskiner. Dessutom är det billigare att köpa bra lågtrycksdäck till mindre maskiner än till tunga jordbruksredskap. Genom att ändra växtföljden kan man påverka packningsriskerna och härigenom betydligt påverka gårdens ekonomi.

Bild 20. Odlingssystemets inverkan på markpackningen.

Tidpunkten för tunga arbeten

Enligt schemat över markens fuktighet och hållfasthet (bild 19) ska de tunga arbetsskedena göras vid en tidpunkt när marken är kruttorr. I finländska förhållandena sker upptorkningen av åkrarna enbart genom avdunstning långsamt, för en snabbare torkning krävs också den avdunstning som sker via växtligheten. Till exempel torkar råg eller höstrybs effektivt upp marken på våren. Om dessa används som övervintrande fånggrödor minskas packningsrisken på våren. Ännu effektivare sker markens upptorkning med hjälp av vallar.

Växterna torkar upp marken endast när de växer. När beståndet är moget upphör avdunstningen.

Det leder tyvärr ofta till att åkern vid tiden för höstbruket har hunnit bli våt igen på grund av regn efter skörden. I värsta fall har regnet kommit före skörden, varvid också skördemaskinerna har packat den fuktiga jorden. Man får marken att hållas torrare genom att efter skörden odla antingen en fånggröda som såtts in som bottengröda eller en snabbväxande fånggröda som såtts efter skörden.

Åkern är torrast efter vall- och höstsädsskörden, i slutet av juli eller början av augusti. Då är särskilt lerjordens hållfasthet så hög att man kan utföra tung markbearbetning, transportera dikesjord, genomföra ytforming av åkern och sprida jordförbättringsmaterial. Om man också hinner sprida stallgödseln under den torra tiden behöver man inte tömma gödselförrådet på hösten eller våren när marken åter är som känsligast för markpackning.

En växtföljd i vilken det ingår höstgrödor och vall minskar packningsrisken på våren, möjliggör användningen av en lättare maskinpark för vårbruket och öppnar nya möjligheter för grundförbättring av åker som exempelvis dikesrensning, utjämning av åkerytan och spridning av jordförbättringsmaterial under den torra tiden.

Bild 21. Växtföljdens inverkan på packningsrisken.

Att bedöma och minska den packningsrisk som maskinkedjan orsakar

Packningsrisken kan minskas också genom att förse arbetsmaskinerna med fler däck (parhjul och boggiemontage) och genom att skaffa däck där man kan använda lägre däcktryck. Ett bra verktyg för att planera reduceringen av trycket mot markytan är ett schema över packningsrisken (bild 22). Där har man ritat in packningsriskerna med olika hjullast och olika däcktryck. Genom att placera in uppgifterna om olika jordbruksmaskiner (olika axlar, olika arbetssituationer) i schemat får du en uppfattning om vilka maskiner som medför de största riskerna och hur lågt däcktrycket borde sänkas för att man ska undvika risker.

Schemat över packningsrisken är ett bra verktyg när man ska börja uppdatera däcken. Med schemats hjälp kan man gestalta hur låga däcktryck som kan användas med respektive belastnings- och däckkombinationer. Senare kan däckalternativen kartläggas med hjälp av däcktillverkarnas tekniska manualer (till exempel det tryck som vissa däckmodeller kräver vid olika belastning och körhastighet). Vid valet av däck ska ändå också beaktas dimensionerna och rotationsegenskaperna för att de nya däcken ska passa ihop med de andra däcken och ha rum att fungera på arbetsmaskinen. I materialet för OSMO-projektet finns flera exempel på val av däck.

Bild 22. Packningsrisken vid olika hjullast och olika däcktryck (grön = låg risk på fuktig mark, blå = risk på fuktig mark, gul = risk alltid utom på kruttorr mark, röd = kör inte på åkern eller använd permanenta körspår).

Att utgå från maskinkedjan är särskilt ändamålsenligt om gården använder olika maskiner och olika typer av maskiner (bild 23). Förutom packningsrisken lönar det sig att också beakta maskinernas arbetsbredd och den areal som packas. I vissa fall går det inte att minska packningen tillräckligt enbart genom att uppdatera däckutrustningen. Då kan det vara klokt att anlägga gemensamma körspår för sina maskiner för olika arbetsskeden, och förenhetliga maskinernas arbetsbredder (bild 23).

Bild 23. För en maskinkedja som studerades kunde man minska den markpackande effekten betydligt genom att ändra arbetstekniken och passa ihop arbetsmaskinernas bredder med varandra. 

Terranimo-modellen kan användas också i slutskedet av valet av däck (bild 24). Olika däck fördelar trycket mot marken på olika sätt, så de kan ha olika markpackande effekt trots att vikten och trycket är desamma. Om man lyckas med valet av däck borde belastningen vara lägre än markens uppskattade hållfasthet.

Bild 24. Två olika typer av däck schematiskt framställt med parmontering i Terranimo-modellen. För de inre däcken är tryckfördelningen skarpare och den markpackande effekten når djupare ner i marken.

Även om jordbruksmaskinerna blir större går det att undvika markpackning. För att man ska hitta metoder för att minska packningen som passar för den egna gården krävs ändå att hela odlingssystemet ses över. Hur kan man minska belastningen på marken? Och hur kan man öka markens hållfasthet? Om planeringen lyckas får man en hållbarare växtföljd och sannolikt också en förmånligare maskinkedja.

Djupluckring

Ibland kan ett markskikt vara så hårt packat att växterna inte kan ta sig igenom det. Då är det skäl att bryta skiktet mekaniskt genom djupluckring. På grund av risken för återpackning ska djupluckringen göras i vall eller kort före sådden av en gröda med djupt rotsystem.

Luckring möjliggör strukturförbättring

Det finns veterligen inga långvariga erfarenheter av mekanisk-biologisk djupluckring med moderna alvluckrare i Finland, men de erfarenheter man har av några års försök är lovande. Resultaten visar att det med biologisk-mekanisk djupluckring går att reparera både naturlig packning och packning som uppkommit genom ensidig växtodling, körning med tunga maskiner och växtodlingsåtgärder som gjorts när marken varit för våt. Gröngödslings- och skördegrödornas rötter kan då växa ut till ett större område i den porösa marken och tillgodogöra sig större reserver av vatten och näring.

Djuprotade växter kan tillgodogöra sig markens naturliga näringsförråd på flera tiotals centimeters djup och till exempel föra upp fosfor till markens ytskikt till de ettåriga skördegrödornas rotzon.

Vattnet tar sig igenom den luckrade marken vilket förhindrar ytavrinning och erosion, och kommer obehindrat ut i täckdikena. Å andra sidan kan man anta att mer vatten också hålls kvar i marken och är tillgängligt för växterna under torrperioder. När vatten hålls kvar i marken i skydd av markens aggregatstruktur är marken också tåligare mot packning än när vattnet befinner sig fritt i marken.

Den effektiverade rottillväxten tillför också marken mer organiskt material än i en packad jord, vilket ökar markens mullhalt. Detta förbättrar jordhälsan ytterligare genom att bland annat förbättra markens förmåga att hålla kvar vatten och näringsämnen samt dess mikrobaktivitet och aggregatbildning.

Växter med djupt och kraftigt rotsystem har en viktig roll när det gäller att eliminera skadlig markpackning. Växterna stabiliserar den luckrade markens struktur och fortsätter att förbättra markstrukturen. Följaktligen är det viktigast att djupluckringen görs vid en sådant tillfälle att marken är aggregatbildande ända ner till bearbetningsdjupet, vallen är i god tillväxt och åtgärden inte skadar vallen nämnvärt. Om de här tre villkoren inte uppfylls är det bättre att skjuta upp djupluckringen till ett annat år. Senast efter djupluckringen ska man se över odlingsåtgärderna och skapa sig rutiner som bevarar den goda markstrukturen.

Bild 25. För att uppnå bästa resultat måste djupluckringen ske under goda förhållanden i en växande vall med många arter. Bild: Juuso Joona.

Att identifiera behovet av djupluckring

Innan man utför djupluckring bör behovet av luckring konstateras genom iakttagelser av markstrukturen. Penetrometer, spade och kniv är de viktigaste mätinstrumenten för detta.

Mätning med penetrometer lyckas bäst när markens fuktighet är vid fältkapacitet, dvs. när marken innehåller maximal vattenmängd. Då går det lätt att hitta de packade jordlagren i marken. Rottillväxten har konstaterats försvåras kraftigt när penetrometermotståndet överstiger 2 MPa.

Det åskådligaste sättet är att göra ett groptest med spade och samtidigt kontrollera hur växtrötterna har det. Då får man en bra uppfattning om markstrukturen och kan också studera markprofilen och rötternas utbredning vid gropens kanter. Ofta kan bearbetningssulan urskiljas med blotta ögat, men du kan använda en slidkniv som verktyg. Genom att dra lätt med knivspetsen vertikalt längs gropens kant upptäcker du sulan på det ställe där knivspetsen strävar efter att styras utåt från väggen. I samband med iakttagelserna är det viktig att fundera över orsakerna till packningen och sträva efter att förhindra packning i fortsättningen.

Ämnet studeras i praktiken i den sista delen av Grunderna för regenerativt jordbruk: Mät och observera

Mekanisk luckring hjälper växterna att fortsätta arbeta

Djupluckringen av marken kan göras med hjälp av växter eller med maskiner. Fleråriga växter med djupt rotsystem såsom blålucern, rödklöver och andra klöverarter samt rörsvingel passar bra som skörde- eller gröngödslingsvallar. Ett- och tvååriga växter med kraftigt rotsystem såsom rättika, cikoria, vicker eller sötväppling kan odlas som fånggrödor efter tidigt skördade skördegrödor eller som ettåriga gröngödslingsbestånd.

Vid mekanisk djupluckring med alvluckrare tränger maskinen med sina glest placerade bett ända ner till alven. Alvluckraren bryter marken och lyfter den samtidigt uppåt utan att ändå röra om markprofilen. Vid mekanisk luckring försämras markens bärförmåga betydligt, beroende på vilken typ av maskin som används.

Det viktigaste är att stabilisera markstrukturen efter luckringen. Detta kan göras biologiskt med hjälp av djuprotade växter.

Jord som inte stabiliserats efter luckringen är känslig för återpackning, som kan ske ända ner till luckringsdjupet. Risken är stor särskilt om luckringen efterföljs av vårbruket.

Genom att kombinera mekanisk luckring med biologisk luckring skapar vi möjligheter för en effektiv djupluckring. Kombinationen stabiliserar samtidigt markstrukturen så att den håller för åkertrafik. Huvudrollen innehas av djuprotade växter som vi hjälper mekaniskt med maskiner.

Det säkraste sättet med tanke på riskerna med luckringen är att utföra alvluckringen i ett första årets gröngödslingsbestånd som etablerats som bottengröda. Då kan tidpunkten för luckringen anpassas så att förhållandena är optimala och vallbeståndet stabiliserar markstrukturen efter behandlingen. Ett annat alternativ är att luckra marken mekaniskt innan man sår en djuprotad höstoljeväxt. Ytterligare ett exempel är att djupluckra efter att ha skördat skyddssäden från ett bestånd av tvåårig sötväppling som såtts som bottengröda. Med tanke på hur länge luckringseffekten varar är de här två alternativen ändå sämre än luckring i gröngödslingsvall och förbundna med en risk att alven återpackas.

Bild 26. Efter djupluckringen stabiliserar växter med djupa rotsystem markstrukturen med sina rötter. Klöverns vita rötter har vuxit snabbt då de fått utrymme. Bild: Juuso Joona.

Att fundera på: Ingår det växter med djupt rotsystem i din växtföljd? Ifall de gör det, vilka är de och vilka nya kunde du prova på? Ifall de inte ingår i din växtföljd, fundera på i vilken fas av följden du kunde tillsätta dem och vad du skulle vilja veta mera om växterna.

Olika typer av alvluckrare

Det finns i princip två olika typer av alvluckrare: en typ som luckrar hela markprofilen och en typ som skär upp smala rännor i marken. Ett annat sätt att dela in maskinerna är i alvluckrare för stubb som blandar om marken kraftigt och i alvluckrare för vall, som lyfter jorden utan att röra om den. De förstnämnda redskapens luckringsbotten är jämn, medan de två sistnämndas är vågig. De alvluckrare som luckrar markskiktet i sin helhet passar framför allt för djupluckring av vallar genom en engångsbehandling.

De alvluckrare som skär upp rännor i marken kvarlämnar oluckrade åsar i marken, som gör att markens bärförmåga delvis bevaras. Detta är till fördel på åkrar där marken inte stabiliseras med hjälp av djuprotade växter, som till exempel vid behandling av vissa problemställen under växtperioden eller vid ensidig odling av rotfrukter. Den enklaste formen av den här typen av alvluckrare är mullvadsplogen eller tubulatorn, som ändå inte luckrar marken utan endast bryter bearbetningssulan. De rännor som bildas styr kraftigt vattnets strömning, vilket ska beaktas när man väljer körriktning för luckringen. Riktningen ska leda bort från svackor och mot åsar och kullar och dessutom tvärs över eller snett emot täckdikenas riktning.

En viktig tilläggsutrustning på båda maskinmodellerna är packern, som har till uppgift att jämna ut marken och hålla arbetsdjupet jämnt. Vid luckring av vall är det bra med tanke på arbetsresultatet om maskinen har skivrister som löper framför skären, men särskilt på gröngödslingsvallar är de inte nödvändiga.

Bild 27. Det finns flera olika typer av alvluckrare på marknaden och de kan fungera på mycket olika sätt. Glest placerade, breda skär med smala pinnar (till höger) passar bäst för biologisk-mekanisk djupluckring, eftersom dessa inte söndrar vallens yta för mycket. Skivristerna förbättrar slutresultatet. Bilder: Juuso Joona.

Tidpunkten är viktig

Tidpunkten är en ytterst kritisk faktor för att den mekaniska luckringen ska lyckas. Marken ska vara tillräckligt torr för att brytas upp helt igenom. Marken får ändå inte vara för torr, annars bryts den till massiva kokor och då blir också behovet av drageffekt och slitaget på skären oskäligt stora.

I praktiken kan man pröva om fukthalten är den rätta genom att rulla ut ett stycke jord mellan handflatorna. Om jorden inte formas till ett band är marken i alla fall inte för våt. Det viktigaste är att man kontrollerar fuktigheten på det djup som man vill luckra. Om förhållandena under växtperioden inte blir tillräckligt torra är det bättre att skjuta upp djupluckringen till följande år. Luckring som görs vid fel tid, i alltför våt jord, kan packa marken i sidoriktningen så att det inte sker någon luckring vertikalt. I sådana fall kan slutresultatet av djupluckringen vara sämre än situationen var från början.

Arbetstekniken väljs enligt behovet

Vid luckring av gröngödslingsvallar ska vallen ha kommit så bra igång med tillväxten efter slåttern att den tål luckringen utan att ta skada. Efter en lyckad luckring ser man efter några veckor inte längre att något gjorts.

När alvluckrarens arbetsdjup har ställts in så att skären går under bearbetningssulan går det enkelt att köra. Körhastigheten är 3–6 km/h, och det lönar sig inte att öka hastigheten för då blir arbetsresultatet lidande. Det är ju ändå fråga om en åtgärd som utförs bara sällan.Slåtter och krossning av gröngödslingsbeståndet som görs efter luckringen ska göras när förhållandena är goda och med lätta maskiner, och när marken är tillräckligt torr så att det inte sker återpackning. Det luckrade gröngödslingsbeståndet borde helst avslutas i juli-augusti, varefter växtföljden fortsätter med djuprotade höstgrödor, som fortsätter att stabilisera den luckrade marken effektivare än vårgrödor. Den luckrade gröngödslingsvallen kan också avslutas genom lättbearbetning i stället för med traditionell plöjning. Det här rekommenderas särskilt på tunga jordar eftersom det organiska materialet effektivt blandas in i marken vid lättbearbetning. Efter luckringen innehåller marken mycket luft- och vattenporer vilket är till fördel för höstgrödans övervintring.

På svårt packad jord kan det vara omöjligt att luckra tillräckligt djupt med fullt antal skär på alvluckraren. Dragmotståndet kan vara för stort, och slutresultatet kan bli ett fält med massiva kokor eller jordflak med en storlek på flera tiotals centimeter. Då bör man fundera ut en alternativ taktik. Svåra packningssulor måste behandlas med flera olika överfarter, helst under olika år och till och med under olika växtföljder för att marken ska hinna stabiliseras mellan behandlingarna. Vid de senare överfarterna ökas arbetsdjupet tills maskiner kommer ner till det djup man avsett, under bearbetningssulan.

Man kan också minska antalet skär, varvid markprofilen inte blir bearbetad i sin helhet, men maskinen ändå tränger igenom sulan med glesare mellanrum. Det gör det också möjligt för rötterna och tjälen att tränga igenom sulan. Om det uppkommer tjäle kan tjälen smula sönder de obrutna åsarna mellan rännorna. Också i sådana fall kan djupluckringen upprepas senare, i en annan körriktning, så att marken blir luckrad i sin helhet.

I vissa fall kan sulan vara det bärande skikt som överhuvudtaget möjliggör odling. Då är det inte ändamålsenligt att bryta sulan om den inte stör rottillväxten, gasväxlingen eller vattnets rörelser. I dessa fall är det sulan som tar emot belastningen och förhindrar markpackning i alven

Stort urval av alvluckrare

Det finns många olika modeller av alvluckrare på marknaden med mycket varierande tekniska detaljer. Mekanisk djupluckring baserar sig på fysikaliska och markmekaniska lagar, som man inte kan bryta mot utan att det påverkar arbetets slutresultat.

När man planerar valet av maskin ska man fundera på markens behov och odlingssystemets målsättningar vad gäller luckringen och jämföra dem med de egenskaper maskintillverkaren utlovar. Det bästa är om man kan se hur maskinen fungerar i praktiken eller kan provköra den på sina egna åkrar.

I Finland finns idag redan flera företag som tillverkar och importerar nya alvluckrare, däremot är utbudet av begagnade moderna maskiner litet. I Mellaneuropa har alvluckrare använts redan i flera decennier, det har behövts bland annat på grund av användningen av tunga maskiner, ensidig växtodling och avsaknaden av tjäle, och där finns ett stort utbud av begagnade luckrare.

Alvluckraren är ett redskap som rätt obekymrat också kan köpas via nätet, eftersom maskinen har få rörliga delar och man kan få en bra bild av maskinens skick också med hjälp av foton.

Alvluckrare är en maskin som passar bra att användas gemensamt, och som har låga användningskostnader.

Slitdelarna är visserligen värdefulla, men de behöver för det mesta inte bytas förrän efter flera hundra hektars körning. Alvluckring ger ekonomisk nytta bara på svårt packad mark. Då kan kostnaderna vara rätt höga, men också den förväntade nyttan är stor. Om man har ett odlingssystem där man inte fäster uppmärksamhet vid att förebygga markpackning och alvluckring måste utföras ofta är kostnaderna sannolikt större än nyttan.

Att fundera på: Använder du samägda arbetsmaskiner? Är alvluckraren en av dem, eller kunde den vara den första samägda maskinen? Fundera över möjligheterna att utveckla gemensam maskinanvändning ytterligare.

Bild 28. På Tyynelä gård testas om man med hjälp av en grund luckring om hösten dels kan frångå höstbearbetning, dels kan bekämpa rotogräs. Bild: Juuso Joona.

Inom vallodling kan man med hjälp av en alvluckrare åtgärda markpackning som uppkommer i samband med skörden. Om skörden sker med en fjärilsslåtter och en självlastarvagn kan man koncentrera den tunga åkertrafiken till ett smalt område. Det här området kan luckras upp genom att regelbundet (dvs. alltid då fuktighetsförhållandena tillåter det) genomföra alvluckring i vallbeståndet efter den första skörden.

Välkommen att ta del av vidare diskussion kring regenerativt jordbruk på Facebook-gruppen Carbon Action Svenskfinland! ​

Se källorna för kapitel 5.

Kapitel 5 är skriven av:
Eliisa Malin och Soja Sädeharju, BSAG
Iina Haikarainen, ProAgria, Södra Savolax
Pekka Terhemaa och Netta Leppäranta, ProAgria, Södra Finland
Tuomas Mattila, Finlands miljöcentral *
Janne Pulkka, KVVY Tutkimus Oy
Petri Leinonen, Elomestari Ab
Juuso Joona, Tyynelä gård

*Avsnittet Balanserad växtnäring, ”Det är vanligt med funktionsstörningar i täckdiken” i avsnittet Förbättring av vattenhushållningen, från och med mellanrubriken Metoder som förbättrar vattenhushållningen till slutet av samma avsnitt, samt början av avsnittet Förhindrande av markpackning ända till mellanrubriken Djupluckring.

Kapitel 5 är faktagranskad av:
Professor Laura Alakukku, Helsingfors universitet
Tuomas Mattila, Finlands miljöcentral

Kapitel 5 är översatt av:
Mediatjänst Kerstin Holmström Mediapalvelu, Mats Norrholm