Basfakta om torvåkrar
Som torvåker definieras åker vars halt av organisk substans i matjordslagret är minst 40 procent. Torvåker-begreppet omfattar en enorm mängd mycket varierande odlingsmarker och ett sätt för gruppering är uppdelning i jordar med tunt torvlager (under 60 cm) och jordar med tjockt torvlager (över 60 cm). Ju tjockare torvlager, desto större mängder kol har jorden lagrat. Tjockleken på torvlaget kan man inte bedöma genom att granska åkerns yta. Det enda sättet att utreda saken är att granska marken under åkerytan till exempel genom att gräva eller borra i marken.
Bild 1. På samma åker kan torvlagrets tjocklek variera så att det på ett ställe är mindre än 60 cm och på ett annat mer än 60 cm. Mätstickan på bilden har vita markeringar med 10 cm:s mellanrum. Bilder: Markku Yli-Halla.
Bild 2. Till antalet hektar finns det mest åkrar med tjockt torvlager i Södra och Norra Österbotten när det i Egentliga Finland och Nyland finns mycket litet av dem. Kartan är redigerad från källa 1.
Under torra växtperioder har torvåkrar visat sig vara en betydande bärande kraft för produktionen tack vare den överlägsna vattenhållningsförmågan. Å andra sidan förorsakar den här egenskapen kombinerat med svag vattenledningsförmåga ofta utmaningar för torvåkrars vattenhushållning och för reglering av vattenytan på täckdikade jordar. Om ytan på en torvåker kommer åt att torka upp för mycket börjar den avstöta vatten varvid regnvatten inte kan absorberas ordentligt i marken. Ifall torvåkern däremot blir alltför våt sker upptorkningen mycket långsamt.
Torvåkrarnas fysikaliska egenskaper förändras småningom under odlingsåren. När man börjar utnyttja en torvjord sjunker marken ihop mycket kraftigt. Odlingsåtgärderna, såsom dikning, kalkning och bearbetning försnabbar jordens mikrobverksamhet varvid nedbrytningen av organogen substans ökar i hastighet. Ju mera finfördelad torvjorden blir, desto mindre blir porerna i marken. Mindre porer betyder igen att vattenledningsförmågan minskar och vattenhållningsförmågan ökar. Därför är det också i odlarens intresse att med hjälp av odlingsåtgärder göra nedbrytningen av organogen substans i torvåkrarna långsammare.
Torvjordarnas miljöeffekter
År 2018 förorsakade odling av torvjordar kalkylmässigt utsläpp på ca 6,3 miljoner ton CO₂-ekv. Man kan jämföra det här med Finlands totala utsläpp av växthusgaser som under samma år var 56,4 miljoner ton CO₂-ekv. Om man från de totala utsläppen subtraherar LULUCF-sektorns nettokolsänka som omfattar markanvändning och dess förändringar samt skogsbruket, är värdet 46,1 miljoner ton CO₂-ekv. Utgående från det här kan man beräkna att odlade torvjordars andel av Finlands växthusgasutsläpp är uppskattningsvis 13,6 procent.(2)
Torvåkrarnas klimatbelastning statistikförs årligen och utöver internationella koefficienter används i beräkningen också nationella koefficienter ifall sådana finns tillgängliga. Enligt den jordmånsdatabas som Naturresursinstitutet (Luke) upprätthåller var torvjordarnas andel av Finlands åkerareal år 2011 ungefär 10 procent(3). I Finland finns det ändå mycket olika sorters torvåkrar och därför berättar åkerarealens och utsläppens sammanlagda mängder inte ännu mycket om skillnaderna mellan olika åkrar. Mängden växthusgasutsläpp korrelerar med torvlagrets tjocklek. Ibruktagning av hållbarare odlingsåtgärder är speciellt viktigt på jordar med tjockt torvlager.
En av de effektivaste metoderna att förhindra kol från att rymmaär att man undviker röjning av nya torvåkrar.
Dessutom kan man överväga återställning av svagt avkastande torvåkrar eller våtmarksodling.
Torvlagrets tjocklek kan också ha en inverkan på växthusgasutsläppen. Noggrannare uppskattningar och slutsatser kräver ändå mera forskningsresultat från jordar med tunt torvlager. De nödvändiga odlingsåtgärderna har en inverkan på utsläppen av växthusgas från torvåkrar och därför forskas det i fenomenet. Dessutom håller man som bäst på att utreda odlingsväxtens och gödslingens samverkan på klimatbelastningen.
Belastning på vattendrag
Den belastning på vattendrag som torvåkrar förorsakar beror till stor del på torvlagrets tjocklek. På basis av forskning hittills verkar det som om att ju tjockare torvlager, desto mera kväve utlakas. På jordar med tunt torvlager kan mängderna kväve som utlakas vara på mycket liknande nivå som på mineraljordar. Andelen upplöst fosfor beror också på torvlagrets tjocklek eftersom fosfor inte binds speciellt väl i organiskt material. Dessutom påverkas utlakningen av fosfor av jordarten nedanför torvlagret. Järnhaltig mineraljord nedanför torvlagret klarar av att binda fosfor varvid vattendragsbelastningen är mindre.
Regenerativa odlingsmetoder för torvåkrar
Det lönar sig att hålla torvåkrar så mycket som möjligt med växttäcke eftersom de näringsämnen som nedbrytningen av organogen substans friger då effektivare fås till växternas användning i stället för att de skulle hamna i luften eller vattendragen. Goda metoder för att öka tiden med växttäcke är att ta med fleråriga vallar samt fånggrödor i växtföljden.
Samtidigt som man ökar tiden med växttäcke minskar bearbetningsbehovet. Minskad bearbetning gör att organogen substans nedbryts långsammare och det hejdar på så sätt frigörelse av kol. Genom att reglera grundvattnets yta kan man påverka hur mycket torv som nedbryts. Organogen substans i torv som är under vatten nedbryts inte eftersom nedbrytning kräver syre. Reglering lyckas dock endast på täckdikade marker. Samtidigt ska man komma ihåg att höjning av grundvattnets yta kan minska åkerns bärighet, sänka markens temperatur samt försämra rotsystemets tillväxtförhållanden. Avsikten med regenerativa odlingsåtgärder är framför allt att förvandla torvjordarnas helhetseffekter så att de blir positiva utan att ändå försvåra odlandet och livsmedelsproduktionen.(4)
Bild 3. Dikningen på den här åkern har utförts 20 år före bilden tagits. Att åkerytan sjunkit beror till största delen på att vatten avlägsnats men uppskattningsvis 20 cm torv har också försvunnit. Bild: Kristiina Regina.
Åtgärder som föreslagits till torvåkrar för minskade miljöeffekter
För att minska Finlands utsläpp av växthusgaser borde användningen av torvmarker ändras i en nära framtid. Högst i prioritet gällande förändringar skulle odlingsarealer utanför livsmedelsproduktionen vara. Avslutande av svagt avkastande torvjordars användning för odling och höjning av grundvattnets yta har föreslagits som ett alternativ. I praktiken borde det då finnas vatten naturligt tillgängligt nära åkern.
Enligt forskning skulle höjning av grundvattnets yta ha speciellt stor inverkan på utsläppen från jordar med tjockt torvlager eftersom de ännu innehåller mycket kol och dessutom gör högre grundvatten att torven nedbryts långsammare. Efter höjning av grundvattenytan kunde torvmark också restaureras, efter bedömning från fall till fall. För torvjordar med tunt torvlager och med underutnyttjad kapacitet har också beskogning föreslagits som åtgärd.
Det forskas också i användning av torvjordar för våtmarksodling. I bästa fall kunde våtmarksodling betyda möjlighet till försäljningsduglig skörd om det finns efterfrågan på våtmarksodlade produkter (till exempel bär och läkemedelsväxter) och man får en fungerande produktionskedja. Ämnet omfattar ännu många frågetecken och därför finns det behov av mera forskning och försök.
Torvjordar som används för livsmedelsproduktion finns inte överst på listan över förändringar, men också på dessa torvjordar finns det behov av att öka växttäcke året om. Inverkan av växttäcket på utsläppen preciseras för tillfället med hjälp av forskning vilket betyder att kunskapen om saken ökar under de kommande åren.
Våtmarksodling
Våtmarksodling (engl. paludiculture, lat. ’palus’ = kärr) betyder odling på våta torvjordar eller på sådana där grundvattenytan höjts på nytt. Förutsättningen för våtmarksodling är tillräcklig väta som bibehåller det befintliga torvlagret, befrämjar ansamling av torv och upprätthåller ekosystemtjänster som är typiska för naturliga torvmarker.
Utöver minskning av växthusgasutsläppen kan man med våtmarksodling minska de negativa miljöeffekterna i anknytning till dikning av torvjordar och befrämja naturens mångfald. Växter som lämpar sig för våtmarksodling är framgångsrika i våta förhållanden och producerar kvalitets- och mängdmässigt tillräckligt med biomassa som kan utnyttjas, utan att ändå äventyra att torven bevaras(5–7). Med våtmarksodling kan man uppnå särskilt stora hektarvisa utsläppsminskningar(8).
Våtmarksodlingsväxter kan utnyttjas bl.a. som energiväxter, råvara för industrin, foder till djur, människoföda och som läkemedelsväxter. Exempelvis bladvass bildar växtlighet som breder ut sig vidsträckt och som lämpar sig väl för produktion av biomassa som förädlas till bioenergi.
Biomassa från våtmarksodlingsväxter kan också utnyttjas som byggnadsmaterial. Speciellt kaveldun är en växt lämplig för det här ändamålet tack vare sina goda isolerande egenskaper. För våtmarksodling i mindre skala finns det lovande alternativ bland läkemedelsväxter.(6) Odling av olika bär som växer på myrar erbjuder också sådana möjligheter.
I Finland finns det ungefär 30 000 hektar sådana torvåkrar som inte producerar mat eller foder. Det skulle vara förnuftigt att utnyttja extensivt odlade och svagt avkastande torvåkrar till utsläppsminskning såsom genom att höja grundvattenytan och påbörja våtmarksodling(8). Våtmarksodling lämpar sig speciellt på åkrar med tjockt torvlager på vilka man kan uppnå de effektivaste och långvarigaste utsläppsminskningarna.
Förutsättningen för våtmarksodling är också tillräcklig tillgång till vatten samt att bredvidliggande åkrar inte förorsakas olägenheter av att odlingssättet ändras(1). Att man påbörjar våtmarksodling borde inte heller få leda till röjning av nya torvåkrar(8,9). Detta finns det skäl att beakta också gällande arrenderad mark; gården som arrenderat åkrarna borde inte vara tvungen att skaffa mera åker genom röjning ifall markägaren påbörjar våtmarksodling på sin åker.
Man kan anse att huvudprodukten vid våtmarksodling är minskade utsläpp, men man kan också uppnå värde för den producerade skörden. Enligt beräkningar som Naturresursinstitutets forskare gjort till exempel gällande odling av tranbär är det fr.o.m. det tredje året möjligt att få större täckningsbidrag än för foderhavre, ifall tranbärsskörden är 1000 kilogram per hektar. För tranbär är det här en rätt låg skördenivå som är möjlig att uppnå. För vissa gårdar kan våtmarksodling av tranbär bli ett ekonomiskt lockande alternativ.(9)
Skötsel av torvåkrar som utsläppsminskande våtmarker borde inte sänka odlarens inkomster. Eftersom det inte ännu finns en fungerande marknad för våtmarksodlingsväxter borde ibruktagning av våtmarksodling befrämjas med hjälp av stöd eller nya sorts system för kolkompensation(8). Våtmarksodlingsväxter kunde i och med deras olika användningsändamål innebära många möjligheter till mera utbrett utnyttjande av växterna. Exempelvis älggräs som används i form av läkemedelsväxt finns redan nu i ungefär trettio olika inhemska företags sortiment. Rundsileshår och skvattram (getpors) igen har redan i tiotals år exporterats till Centraleuropa där det finns efterfrågan på de här våtmarksväxterna som växer bra i Finland(10).
Våtmarksodling är en ny odlingsmetod i Finland men den har goda framtidsutsikter. Som term är den t.o.m. inskriven i det aktuella regeringsprogrammet(11). Som bäst pågår också forskning om våtmarksodlingsväxter lämpliga för Finlands förhållanden(12). När kunskapen ökar kan också marknaden för vårmarksodlingsväxter i framtiden vara mycket starkare än för tillfället.
Växter lämpliga för våtmarksodling är till exempel:
Bladvass
Kaveldun
Rörflen
Vide
Starrväxter
Sileshår
Pors
Älggräs
Vattenklöver
Skvattram (getpors)
Olika bär
Läs mer om maximalt kolbindande betesgång i Betesguiden.
Se källor som använts i avsnittet.
Du har nått slutet av avsnitt VI. Regenerativ odling på torvåkrar. Du kommer till innehållsförteckningen för kapitel 9 här och till uppgifterna här.