Allmänt om vegetabilieproduktion på friland
Vid rotfrukts- och grönsaksodling utsätts marken ofta för stor påfrestning. Samtidigt är den här produktionsformen sådan att möjligheterna att tillämpa regenerativa odlingsmetoder är goda, eftersom odlingen av den egentliga skördeväxten inte pågår hela växtperioden och eftersom växtföljden hur som helst kräver avbrottsgrödor. Hos bärväxter erbjuder vall i radmellanrummen ett fint tillfälle att binda kol och öka den biologiska mångfalden.
När man odlar på friland behöver man tajma skörden med tanke på marknaden. Ska skörden användas färsk eller lagras för att användas under vintern, eller ska den levereras till livsmedelsindustrin som kontraktsproduktion? Vegetabiliernas inre och yttre kvalitet är viktig förutom renheten. De här målen når man genom att måna om jordhälsan och växtföljden och genom att se till att näringsämnena i marken räcker för alla grödor i växtföljden, att gödslingen och växtskyddet är ändamålsenliga samt att odlingsåtgärderna utförs vid rätt tidpunkt(1).
Odlingen av grönsaker, potatis, sockerbeta och bär koncentreras till skiften med gynnsam jordart som är lätta att bearbeta, bär maskinerna och i bästa fall också har regelbunden form. Avståndet till driftscentrumet och till bevattningskällorna samt skiftets omgivningsförhållanden, till exempel hur sluttningen är riktad och hur mycket skugga en närbelägen skog kastar, påverkar valet av odlingsplats. Det här begränsar gårdens odlingsareal för grönsaker och bär och kan leda till svag växtföljd. En knapp areal som lämpar sig för odling av specialväxter har bidragit till monokulturodling på en del gårdar. Produktionskostnaderna för specialväxter är höga, så valet av åkerskifte spelar en stor roll för lönsamheten.
En välplanerad växtföljd förlänger den tid då marken har ett växttäcke samt ökar det organiska materialet, näringsämnena och den biologiska mångfalden. I allmänhet blir det bara en liten mängd växtmassa (blast, rötter och liknande) kvar på åkern efter odling av ettåriga frilandsgrönsaker. Till all lycka kan man med hjälp av en mångsidig växtföljd öka mängden organiskt material i åkermark.
När växtföljden för specialväxter planeras ska man beakta också sjukdoms- och skadedjursriskerna. Vegetabilier som odlas på friland kan drabbas av flera sjukdomar som förstör skörden antingen på åkern eller i lagret. Nackdelarna som orsakas och förlusterna som uppkommer kan man minska genom en välplanerad växtföljd. Också för hanteringen av skadegörare som lever eller övervintrar i marken är det viktigt att samma gröda inte odlas gång på gång på ett och samma åkerskifte eller på skiften som ligger nära varandra. Förutom odlingsväxterna medför många ogräs en potential för allvarliga lagerskador. Till exempel ökar klöver och penséer risken för lakritsröta som drabbar morot.
Tabell 1. Exempel på värdväxter för växtsjukdomar samt växter som vidmakthåller respektive motverkar sjukdomar. Källa: Risto Tahvonen.
God mikrobaktivitet i marken hjälper odlaren att hantera skadegörare när växtresterna efter bärgningen arbetas in i marken och sönderdelas med till exempel tallriksharv. På så sätt spjälks besvärliga och hårda växtdelar så som kålstjälkar snabbare. På samma gång frigörs ur dem näringsämnen som antingen en fånggröda eller en höstsådd gröda kan ta upp.
I all odling är näringsdepåerna i marken en av de viktigaste faktorerna i en lönsam produktion. Näringsdepåerna kompletteras med årlig gödsling som är anpassad till grödans behov och skiftets bördighetsuppgifter. För att växa behöver växterna olika mängder av näringsämnen. Huvudnäringsämnena är kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). Sekundära näringsämnen är kalcium (Ca) och magnesium (Mg), som växterna behöver i mindre mängd än huvudnäringsämnen men i större mängd än spårämnen. Till spårämnena hör bland annat bor (B), koppar (Cu), zink (Zn) och mangan (Mn).(2)
Grönsaksåkrarna bearbetas ganska kraftigt för att växtunderlaget ska bli tillräckligt luckert och luftigt. Bearbetning minskar också skadegörarna (till exempel kålfluga, morotsfluga och andra skadeinsekter som övervintrar i marken) och ogräsen. Ibland är det motiverat med svartträda för att bekämpa besvärliga ogräs och skadegörare, men det gäller att planera trädestiden så att den blir så kort som möjligt. På grönsaker och rotfrukter ställs det också ganska stränga kvalitetskrav som gäller form, ytfel och storlek, därför behöver växterna få växa i lucker jord.
Vegetabilierna kan delas in i grupper utifrån odlingstekniken. Rotfrukterna – inklusive potatis och sockerbeta – sås, sköts och bärgas maskinellt. Markens luckerhet är en viktig kvalitetsfaktor. Grönsaker som man planterar, så som kål, pumpa, gurka och sallat av olika slag samt sockermajs och vattenmelon, förkultiveras och planteras maskinellt eller för hand. De skördas mestadels för hand, med undantag för lök som skördas maskinellt.
Vissa växter, bland dem sallat och färska grönsaker som säljs i knippen, har kort växttid. Följden är att det finns plats och tid för fånggrödor, antingen före planteringen eller efter skörden(3). Oftast odlas ingenting mellan grönsaksraderna, men det är möjligt att odla växter i radmellanrummen och att använda täckmaterial, om det inte stör till exempel maskinell upptagning.
Ökad biologisk mångfald har många fördelar också vid frilandsproduktion av trädgårdsväxter. Blommande remsor samt artrika dikes- och åkerrenar ger skadegörarnas naturliga fiender skydd och föda, förbättrar pollinerarnas levnadsförhållanden och kan avskräcka skadegörare.(4) Det gör att också behovet av kemiskt växtskydd avtar. Det behövs mer forskning om och praktiska erfarenheter av hur man använder blommande växter samt kompanjons- och fångstväxter. Dessutom är det viktigt att välja växterna rätt för att de inte ska vara mellanvärdar för skadegörare eller locka till sig skadegörare.
Om man vill tillföra organiskt material i åkern i form av till exempel kreatursgödsel, träfiber eller andra jordförbättringsmedel passar man på när avbrottsgrödan odlas. När organiska gödselfabrikat och jordförbättringsmedel används ska man beakta deras mikrobiologiska kvalitet och halten av tungmetaller, och dessutom begränsningar som ställs i till exempel nitratförordningen och i samband med miljöersättningen. Återvunna näringsämnen som härrör från kommunalt avloppsslam lämpar sig inte för grönsaks- och bärodling. Särskilda bestämmelser om användningen av dem inom jordbruket finns i förordningen om gödselfabrikat(5).
Åtgärder vid grönsaksodling
Skörden är det skede som anstränger markstrukturen mest vid grönsaksodling. Då förflyttar man stora kvantiteter, och ofta görs det i våta förhållanden på mark som inte är täckt av växtlighet. Värst utsatta för markpackning är skiftenas ändar och de områden där släpvagnar lastas. Största delen av produkterna forslas till lagret i lårar som rymmer en kubikmeter.
Packningsproblemet skulle kunna lösas genom att odla flerårig vall i ändan av skiftena, på lastningsområdena och längs körlederna samt använda lättare utrustning när lårarna förflyttas. Många gånger transporteras lårarna med frontlastare till en släpvagn som har byggts på ett lastbilsunderrede. Då använder hela transportkedjan höga däcktryck, och punktbelastningen under däcken är stor. Odlingsmetoderna bör utvecklas så att packningsrisken minskar. Ett alternativ är att en släpvagn med radialdäck väntar på åkervägen eller på ett vallområde och att man längs en vallremsa forslar lårarna med hjälp av bakre lyftanordningen på en lätt traktor med breddningshjul. Varje gård borde avpassa olika sätt att minska packningsrisken utgående från åkerskiftenas storlek och produktionsvolymen.
Läs mer om däck och reglering av däcktryck i kapitel 5 Sätt åkern i skick, avsnittet Förhindrande av markpackning.
Den areal av tidiga grönsaker som skördas per gång är vanligtvis liten, därför upplevs sådden av fånggröda som ett stort besvär i förhållande till nyttan som den ger. Fånggrödor kan sås på en större areal efter att skörd har bärgats några gånger. Användning av fånggrödor till tidiga grönsaker ger stor nytta eftersom åkern fortfarande innehåller mycket näringsämnen och en stor del av växtperioden återstår. Som fånggröda för grönsaksväxter lämpar sig till exempel korn som dör på vintern, bearbetningsrättika för vissa växters del, vårrybs samt höst- och vårråg. Det är bra att avpassa fånggrödorna till egenskaperna hos de andra växterna i växtföljden. Om korsblommiga skördeväxter ingår i växtföljden rekommenderas inte korsblommiga fånggrödor. Honungsfacelia är ett fungerande alternativ som ökar den biologiska mångfalden, italienskt rajgräs likaså.(6) Från miljösynpunkt bör man ha som mål en blandning av fånggrödor som håller marken grön ännu följande vår. För grönsaker med djupa rötter rekommenderas fånggrödor med grunda rötter, och för grönsaker med grunda rötter rekommenderas fånggrödor med djupa rötter.(7)
Frösåutrustning kan kopplas till en tallrikskultivator eller fräs, då kan fånggrödan sås i samband med att växtresterna arbetas in i marken. Frösåutrustningen är alltid startklar under skördetiden, det område där man skördat bearbetas och sås då efter hand som skördearbetet framskrider.
Inom grönsaksodlingen framhävs vallårens betydelse i växtföljden eftersom bärgningen av den egentliga skördeväxten sliter kraftigt på marken. Under vallåren borde man sträva efter ett kraftigt växtbestånd med djupa rötter, marken borde då inte utsättas för bärgning och flytgödselspridning. Vitklöver är det bäst att undvika i avbrottsvallarna, eftersom den lätt blir ett ogräs och på grund av sitt växtsätt med revor är den illa lämpad för att användas i radmellanrummen. Inom grönsaksodlingen gynnas allmänt rätt kortvariga vallar på grund av att knäpparlarverna kan föröka sig under vallår och orsaka stor skada på exempelvis morot och potatis.
Vid samodling odlas två eller flera växtarter samtidigt på ett skifte. Målet är att utnyttja tillväxtfaktorerna så som ljus, näringsämnen och vatten så effektivt som möjligt för att den areal som behövs inte ska vara så stor. Samodling kan dessutom förvilla skadegörare som letar efter sitt mål med hjälp av luktsinnet. Samodlingen kan ske i remsor, i form av växelvisa rader eller genom användning av bottengrödor. Mer forskning om det här och praktiska försök behövs för att lämpliga kombinationer och odlingsmetoder ska fås fram.
I Naturresursinstitutets projekt SUREVEG och FERDISVEG undersöktes samodling av kål och bondböna samt kål och lök.(8) Kålen föreföll att gynnas av samodling med bondböna, men bondbönan växte sämre, så ingen skördenytta uppnåddes totalt. I försöket med samodling av kål och lök påverkades kålskörden mer av gödslingsmetoden än av samodlingen. Löken växte bra under alla förhållanden. Det tekniska genomförandet av samodling är ändå en utmaning.(8)
Förbättring av jordhälsan och ökning av mullhalten är långsiktiga projekt. Det är värt att planera dem omsorgsfullt med hänsyn till produktionens specialvillkor och gårdens verksamhet.
Markstrukturen vid odling av bärväxter
Vid odling av bärväxter behöver åkerskiftena inte vara särskilt näringsrika, men vad markstrukturen, vattenhushållningen och luftigheten beträffar är bärväxter förhållandevis krävande. Bäst lämpade för bärodling är sluttande mullrika morän- och mojordsskiften. En odling kan anläggas också på plan mark, förutsatt att den underliggande jordens vattengenomsläpplighet är god. Dessutom kan man med hjälp av till exempel tillräcklig bänkhöjd säkerställa att överloppsvattnet leds bort från det område där rotsystemet finns och på så sätt minska också till exempel risken för rotsjukdomar som är skadliga för jordgubbar.
I en hög och lucker bänk utvecklas bärväxternas rötter så att de blir kraftiga och breder ut sig, vilket förbättrar bland annat vinterhärdigheten och skördeavkastningen. På kompakta jordar händer det lätt att växtens rotsystem förblir litet och grunt, vilket ökar benägenheten för utvintringsskador. Ett växtbestånd som lider av utvintringsskador är mottagligt också för rotsjukdomar.
Bild 1. I mark med god struktur och i en hög bänk blir jordgubbsplantans rötter kraftiga och breder ut sig, vilket förbättrar övervintringen och förmågan att producera skörd. Bild: Minna Pohjola.
Förfrukter och avbrottsgrödor
På de traditionella odlingsområdena har bär odlats intensivt på samma åkerskiften, och åren mellan bärodlingsåren har varit få. Till exempel rotröta, nematoder och öronvivlar förökar sig till följd av ensidig bärodling och påverkar odlingarnas hälsa. Till följd av den ensidiga odlingen blir också mikrobfloran i marken ensidig och sjukdomsalstrarna, så som svampar och nematoder, ökar i antal. Fenomenet som kallas jordtrötthet försvagar jordhälsan och påverkar bärodlingarnas skördeproduktionsförmåga.
Medan det i Europa tas en eller högst två skördar av samma jordgubbsplantor på friland byts jordgubbsplantorna i Finland av tradition ut först efter 5–6 skördeår. Nu för tiden rekommenderas också hos oss högst tre skördeår för jordgubbar och minst 4–5 år av avbrottsgrödor. Eftersom åtgärder med siktet inställt på att förbättra jordhälsan kan vidtas bara medan avbrottsgrödor odlas är det klart att ett eller två år av avbrottsgrödor inte nödvändigtvis räcker för att kompensera den inverkan på marken som flera års bärodling har.
Jordhälsan framhävs särskilt hos fleråriga buskbär som ger skörd i så mycket som 10–15 år.
Växtföljden och iståndsättning av marken innan en odling anläggs spelar därmed en central roll för att upprätthålla bärväxternas skördeproduktionsförmåga. Hos exempelvis hallon skadas rötterna snabbt av markpackning och av syrebrist som följer av att vatten blir stående på åkern. Växtbeståndets skick påverkas då snabbt.
Fleråriga bär- och fruktväxter planteras ofta i täckmaterial, till exempel plast, väv eller organiskt material som hjälper till att hålla ogräset i schack och bevara fukt i jorden. Plast är ett problematiskt täckmaterial, för bitar och mikroplast lossnar ur den och tar sig ut i omgivningen och vattendragen. Tyvärr finns inte alltid goda ersättande material att tillgå. Bearbetning behövs före anläggandet, men till exempel äppel- och vinbärsodlingar behöver inte bearbetas på flera år efter anläggandet, och växtbeståndet kan bli tiotals år gammalt.
Mellan raderna av buskbär och fruktträd sås i allmänhet flerårig vall, som slås några gånger varje sommar. Det här förbättrar markens bärkraft och minskar packningen, men ofta kör man gång på gång i samma spår mellan raderna. I radmellanrummen är det möjligt att lagra kol.
Bild 2. I radmellanrummen på jordgubbsodlingar sås det ofta lågväxande vall, men man kan också använda halm som täckmaterial för att skydda bären. Halmen sönderdelas dock på ett par år och skyddar inte markytan i radmellanrummen mot uppblötning lika bra som vall. Bild: Minna Pohjola.
Förfrukter och avbrottsgrödor som passar bra ihop med bär är bland annat senap, kålväxter, kortvarig vall och sammetsblomster (Tagetes), och av sädesslagen särskilt havre. Fytotoxiska föreningar som kålväxterna utsöndrar bromsar upp ogräsens groning. Till exempel används vissa arter av senap och rättika under år då jordgubbar inte odlas, de motverkar nematoder och sjukdomar när man krossar växtbeståndet under blomningen och blandar in det i jorden. När växtmaterialet bryts ner i marken frigörs flyktiga föreningar som motverkar växtsjukdomar som sprids via jorden. De här föreningarna är effektiva mot exempelvis vissa arter av Phytophthora och Verticillium. Sammetsblomstrens rötter åter utsöndrar ämnen som håller exempelvis nematoder borta.
Bild 3. Svampsjukdomar som sprids via jorden, så som kronröta eller rödröta, skadar jordgubbsplantans jordstam och i synnerhet rödröta trivs i kompakt och våt jord. En frisk plantas jordstam är ljus (t.v.) men olika svampsjukdomar (till exempel svampar som orsakar kronröta eller rotröta) skadar jordstammen och påverkar skördeproduktionsförmågan och övervintringen (t.h.). Bild: Minna Pohjola.
Det är bäst att vall som sås i bärodlingar bryts medan den ännu är ung, eftersom särskilt gamla vallar kan medföra att knäpparlarver som förstör bärväxternas rötter ökar i antal. I vallfröblandningar är det bra att ha både arter med djupa rötter och arter med grunda rötter. Om mängden organiskt material ökar blir mikrobfloran i marken mångsidigare, och då krymper sjukdomsalstrarnas livsrum.
Svartträda är det bäst att använda bara i undantagsfall, för att bekämpa till exempel nematoder, öronvivlar eller svampar som orsakar rotröta. Klöver och potatis lämpar sig inte som förfrukt för jordgubbe eller andra bärväxter, eftersom de är värdväxter för till exempel svampar som orsakar rotröta. Vitklöver användes tidigare i radmellanrum, men den är värdväxt för gråmögel.
Bevattning
Ett tillräckligt fuktigt växtunderlag är en förutsättning för en bärskörd av god kvalitet. Bevattning som utförs i rätt tid kan inverka på både skördekvaliteten och i synnerhet skördemängden. Regelbunden bevattning ställer ändå stora krav på markstrukturen, särskilt om odlingen anläggs i lerhaltig jord. Om markstrukturen inte är i sin ordning eller om aggregatstrukturen är svag kan bevattningen slamma upp marken och täppa till markens porer. Vatten som samlas i fördjupningar skadar växtrötterna och gör att växterna lättare utsätts för utvintringsskador. Marken på skiften där man börjar odla bärväxter ska alltså tåla bevattning i flera år.
Jordarter med goda fuktighetsförhållanden lyfter upp vatten i växtrötterna, så att till exempel odlingar på mojord kan klara sig längre utan bevattning än odlingar på lerhaltig jord. Möjligheten att bevattna bärväxter är ändå bra att säkerställa eftersom långa perioder av torka är på väg att bli vanligare. Om man vill sikta in sig på toppskördar av bär är regelbunden bevattning och bibehållen fukt i växtunderlaget av yttersta vikt.
För att nämna ett exempel odlas vinbär i regel på momoränjordar med goda fuktighetsförhållanden till och med utan bevattning, men framför allt under de två första åren efter plantering är det bra att bevattna tillräckligt för att förvissa sig om att plantorna kommer i gång. Jordgubbe och buskblåbär har mycket grunda rötter, och för deras vidkommande behöver man ända till senhösten se till att växtunderlaget är jämnfuktigt. De här bären producerar sällan skörd utan regelbunden bevattning. Vattenbehovet per planta för exempelvis jordgubbe är cirka 40 liter under växtperioden, för vinbär är det 200 liter och för buskblåbär 400 liter. Även om man beaktar den kapillära stigningen i marken, smältvattnen om våren och de ofta oregelbundna regnen under växtperioden är bevattningsbehovet ändå stort.
Bild 4. I anläggningsskedet kan växtligheten mellan vinbärsraderna vara riklig och mångsidig, det lider vinbären inte av. Här har honungsfacelia och persisk klöver tillsatts i en flerårig vallfröblandning med klöver för den biologiska mångfaldens skull. Bild: Tero Tolvanen.
Du nådde slutet på avsnitt IV. Regenerativ odling av grönsaker, rotfrukter och bär. Du kommer till innehållsförteckningen för kapitel 9 här och till uppgifterna här.