Produktionsvallar

Vallodling

Ledtanken bakom all vallodling borde vara odlingens syfte, dvs. vad man tänker använda växtligheten till. Fodervallarnas syfte är att utfodra djur. Det innebär att valet av växter eller den blandning av växter som odlas ska planeras utgående från de behov som fodrets användare, dvs. husdjuren har. Valet av växter eller blandningen av växter präglas därtill av åkermarkernas kvalitet och odlingszonen som åkrarna befinner sig i.

Användningen av en blandning vallväxter i stället för en enda vallväxt kan vara till fördel för både odling och utfodring. Inom foderproduktion är det mera riskfyllt att satsa på en växt då förhållandena är extrema, men det finns utmaningar också då man använder sig av flera växtarter. Blandningen kan påverka till exempel valet av skördetidpunkt, beroende på vilken växtart som är dominerande på olika skiften då skörden ska bärgas.

Skörden från mångsidiga, blandade vallbestånd är större än från rena bestånd som består av en växtart. Dessutom är den blandade grödans skörd större än skörden från den växtart som har den största skörden i blandningen. Detta beror i huvudsak på att olika växter har olika ekologiska nischer. Inom intensiv vallodling har dock funktionella grupper, så som kvävefixerare och gräsväxter, en större betydelse än antalet arter. På det sättet utnyttjas markens resurser bättre. Dessutom finns det positiva effekter mellan arterna, varvid de kan sporra varandra till bättre tillväxt.(1)

Bild 1. Många arter i vallen ger många fördelar. Bild: Soja Sädeharju.

Då man planerar en vallfröblandning ska växtrytmen hos de arter som ingår passa ihop med varandra för att det inte ska bli alltför svårt att fastställa skördetidpunkten. Dessutom ska man beakta att djuren kan välja växter enligt egna preferenser på beten, vilken kan leda till att betesvallarna blir ojämna. Genom ett bra val av växtarter säkrar man en god foderskörd vid varje skördetillfälle. Dessutom möjliggör en bra blandning goda fodervärden i fodret, vilket innebär kostnadsinbesparingar då utfodringen inte behöver kompletteras i lika hög grad.

Tabell 1. Gräsväxternas egenskaper

Tabell 2. Vallbaljväxternas egenskaper

Exempel på vallväxtblandningar:

Bild 2. Exempel på olika utsädesblandningar.

Det finns färdiga blandningar att köpa eller så gör man blandningar själv. Man kan också skapa en mångsidig blandning genom att blanda olika färdiga blandningar med varandra. Ju längre norrut man kommer, desto mera måste man beakta vinterhärdigheten hos de olika växtarterna. I allra nordligaste Finland är timotej, ängssvingel och rödklöver trygga val.(2)

Arter och sorter väljs enligt användningsändamål, vanligtvis så att de lämpar sig antingen för bete eller för två-tre skördar.

Vi har i alla tider haft väldigt mångsidiga vallblandningar. Vi sår en och samma blandning överallt, men olika växter trivs på lite olika platser. Baljväxterna är foder- och blålucern och röd- och vitklöver och ibland också lite blodklöver och alsikeklöver. Av gräsväxterna är det timotej, ängsgröe, rörsvingel och hundäxing och sådana här. Av rödklöverfröna har det varit flera olika arter. Det har kunnat vara 10–12 olika arter totalt i blandningarna. På det viset säkerställer vi att det är växttäcke överallt.

– Jordbrukare Mathias Weckström, Pargas gård, Raseborg

Vallarnas kolbindning

De vallar som odlas i Finland är i huvudsak fleråriga. Fleråriga vallars rotsystem kan ge upphov till ett betydande tillflöde av kol på mineraljordar. Europeiska vetenskapsakademin har bedömt att vallodlingen är en viktig metod för kolbindning, eftersom fleråriga vallar har konstaterats upprätthålla markens kollager bättre än ettåriga.(3–5)

Vallodlingens kolbindning grundar sig till stora delar på att vallen är flerårig. Det innebär att rotsystemen är mera långlivade och nedbryts långsammare. Då man odlar fleråriga vallar bearbetar man inte heller marken lika ofta jämfört med om man har korta vallväxtföljder. Då man odlar vallar i syfte att binda kol är det särskilt viktigt at fästa uppmärksamhet vid vilka växter det ingår i vallen.

Växter med djupgående rötter binder mycket kol. Med tanke på kolbindningen är det också viktigt att vallväxtblandningarna innehåller vallbaljväxter utöver gräsväxter.

Den odlade växten måste vara odlingssäker. Nyttan blir större, då man väljer växter med stort och djupgående rotsystem bland de odlingssäkra växterna. I finländska förhållanden innebär det införande av rörsvingel av nordlig typ och rödklöver och i vissa fall även lusern i blandningarna. Det är osäkert hur bra mera speciella växtarter klarar sig i blandningarna och det finns inte heller vetenskapliga bevis på förbättrad kolbindning i nordliga förhållanden. Forskning i saken pågår som bäst.(6,7)

Vallskördarna avtar då vallarna blir äldre. Skördeminskningen beror på övervintringsskador, ogräs, förbrukning av näringsreserverna i bearbetningsskiktet samt på växtsjukdomar som drabbar rotsystem och bladverk. Av denna anledning förnyas vallarna i Finland med 3–5 års intervaller.(2)

Plöjning frigör kol som är bundet till markens rotsystem genom att försnabba mikrobernas verksamhet. För närvarande pågår en undersökning för att reda ut hur ofta en vall borde förnyas, för att hitta en balans mellan livskraftig skördeproduktion och kolbindning. Assimilationen upphör då vallen avslutas och därmed upphör kolbindningen i biomassa. Detta innebär att ekosystemet blir en kolkälla. Det forskas också ännu i plöjningens betydelse för kolbalansen i vallodling i nordligt klimat.(8,9)

Slåtterhöjd och kolbindning

Se video på slåtter av vall till två olika slåtterhöjder på Qvidja gård sommaren 2020 (01:05).

Bild 3. Koldioxidströmmar på ett vallskifte på Qvidja. Under sommaren 2018 (kurvan till vänster) var åkern en kolkälla under en lång tid efter den första slåttern, varvid nettoutbytet var positivt, dvs. kol strömmade från marken till atmosfären. Slåttern utfördes till låg slåtterhöjd på 6 cm. Till höger ser man hur vallen återhämtade sig snabbt efter slåtter 2019. Då var slåtterhöjden 15 cm. Det är en betydande skillnad i assimilationen efter slåttern mellan dessa år, vilket syns bäst av det mörkgröna området. Bild: Laura Heimsch, Meteorologiska institutet.

​Forskningen har påvisat att slåtterhöjden påverkar rötternas mängd genast efter slåttern. Den högre slåtterhöjdens fördelaktighet för ökande av kollagret grundar sig på assimilationen som fortsätter oavbrutet efter slåttern och på en större inlagring av kol som den högre vallgrödan kan åstadkomma.

Läs mera om den forskning som utförs på Qvidja gårds åkrar i Carbon Actions blogg: Det handlar inte om vad, utan hur – Slåtterhöjd.

Odling av torvmarker är problematiskt ur kolbindningssynpunkt. Torvmarkerna frigör kol från marken till luften då de brukas. Även om vallarna binder kol, ser det i ljuset av dagens forskning ut som så, att torvåkrar frigör mera kol än den växande vallen kan binda. Vid odling av torvmarker är det dock skäl att notera, att man med hjälp av vallar kan minimera torvåkrarnas kolutsläpp.(10)

Anläggning av vall med flera växtarter

Man får goda vallskördar från åkrar vars bördighet, näringstillstånd, pH och vattenhushållning är i skick. En föråldrad uppfattning om att vallar är anspråkslösa grödor lever fortfarande kvar. Visst kan man odla vallar på dåliga åkrar också, men för att nå toppskördar kräver vallarna lika bra jordhälsa som mera krävande växter.

En beskrivning av de allmännaste gräs- och baljvallväxterna jämte illustrationer och beskrivning för identifikation finns i ProAgria Västra Finlands guide Växter för vallen.

När vallen anläggs, skapar man grunden för kommande skördeår och därför lönar det sig att satsa på anläggningen. Målsättningen ska vara en jämn växtlighet och därmed en god grund för bärgande av skörd under kommande år. Fel som görs vid anläggningen kan sällan eller aldrig repareras utan att förnya vallen.

Det år vallen anläggs ska målet vara ställt vid ett tätt, livskraftigt, rent och härdat vallbestånd som är färdigt att ta emot vintern.

Under den första vintern kan vallbeståndet hotas av vinterväxtsjukdomar, uppfrysning, isbränna och stående vatten. Vid etablering av ett vallbestånd är det inte enbart fråga om att sprida frön på åkern på ett lyckat sätt, utan det är fråga om en serie åtgärder, vilka skapar så goda och gynnsamma förhållanden som möjligt för de sådda växterna och så ogynnsamma förhållanden som möjligt för de faktorer som förstör dem.

Under perioden mellan avslutande av den tidigare vallväxtligheten och etableringen av en ny, kan man utföra grundförbättringsåtgärder på åkern. Under mellantiden utförs kalkspridning, iståndsättning av diken och eventuellt formande av ytan. I samband med etablering av ny vall lönar det sig att utföra en markkartering för att dimensionera kalkning och gödsling rätt under kommande år. I samband med eventuella mellanår och etablering av vallväxtligheten lönar det sig också att fästa uppmärksamhet vid bekämpningen av ogräs, oberoende av om det är fråga om ekologisk eller konventionell odling. Siktet bör i båda fallen vara inställt på att åstadkomma ett vallbestånd som är rent och fritt från ogräs.

Etablering av vall under skyddsväxt

Vallarna etableras fortfarande oftast under en skyddande växt. I regel används spannmål som skyddsväxt, men även ärt eller vicker och blandningar av dessa används. Vid användning av skyddsväxt ska man försäkra sig om att den inte skuggar vallgrödan allt för mycket. Det kan vara utmanande att hitta rätt täthet. I värsta fall kan en alltför tät växtlighet helt eller delvis förhindra vallens etablering. En alltför tät skyddsväxt skuggar vallen och lägger sig lätt, varvid skörden fördröjs.(2)

Skyddsväxten bärgas allt oftare som helsädesensilage på grund av att fullfoderutfodringen har blivit allt vanligare. I södra Finland kan man bärga en skörd helsädesensilage och en vallskörd från skiften med skyddssäd som har såtts tidigt. I sådana fall kan man vid behov komplettera vallgrödan efter att helsäden är bärgad för att uppnå en vallgröda av full täthet inför den kommande vintern.

Då man använder sig av skyddssäd borde utsädestätheten för skyddssäden minskas 25–30 procent jämfört med ett normalt spannmålsbestånd, eftersom en större minskning kan leda till ett större ogrästryck. En lämplig såtäthet för havre och korn är 350–375 groende frön/m2 och för vete 490–520 groende frön/m2. Om spannmålen bärgas som helsäd kan man tillämpa 90 procent av full såtäthet.

Om det är fråga om en blandning av olika spannmål kan ovan nämnda såtätheter användas som riktlinjer, men det är svårare att fastställa en exakt såtäthet då man lägger till ärt eller vicker eller bägge i blandningarna.

Baljväxter kan lägga sig och det här, samt deras återväxtförmåga, måste man beakta då man använder dem som skyddsväxter. Ärt och vicker stöder sig på spannmål i blandningen, medan bondbönan själv är en stödväxt. Ärt och bondböna har ingen nämnvärd återväxtförmåga, medan vickerarternas återväxt är god om de bärgas tidigt, senast i början av blomningen. Detta kan leda till kraftig skuggning av de fleråriga vallväxterna. Senare, då vickern är i full blom, är återväxten svag och vallväxterna får mera utrymme att förbereda sig för vintern.

Korn är på grund av sin tidighet en bra växt då man använder sig av spannmål som kan tröskas. Då man använder sig av lågväxta kornsorter kan klöverarternas kraftiga tillväxt utgöra ett problem. I värsta fall kan detta leda till att kornbeståndet blir under vallgrödan. I sådana fall är det mycket besvärligt att tröska kornet och i många fall lönar det sig att bärga hela skörden som ensilage. Man kan också så in vallutsädet då skyddssäden redan har nått bråddstadiet och då kombinera med ogräsharvning eller vältning. Risken för genomväxt blir mindre, men under torra somrar kan groningen förskjutas till en alltför sen tidpunkt.

Havre och vete har en senare skördetidpunkt, vilket kan ses som en svaghet, då tiden för vallbeståndet att växa till sig inför vintern blir kortare. Havren kan dessutom skugga vallen kraftigt då man använder sig av stora utsädesmängder, vilket leder till glesa vallbestånd.

Etablering av vall utan skyddsväxt

Vallbestånd kan etableras också utan skyddsväxt. Sådden kan utföras vid många tidpunkter under växtperioden. Allmänt taget borde vallen sås före utgången av augusti i södra Finland och senast i början av augusti längre norrut för att vallen ska ha tid att förbereda sig för vintern. Sådd av klöver och lusern rekommenderas inte under sensommaren på grund av deras dåliga vinterhärdighet. På grund av klimatförändringen kan en sådd som utförs senare än tidigare nämndes lyckas riktigt bra, men risken för övervintringsskador ökar märkbart.

Vallar som etableras tidigt på våren utan skyddssäd hotas av vårtorka, mark som torkar ut, och å andra sidan av hårda regn och en igenslamning av ytan. Då etableringen utförs utan skyddsväxt kan ogräs också utgöra ett problem. Ogräsen kan bekämpas kemiskt eller genom slåtter då vallgräsen har 2–3 blad.

Ogräsbekämpning kan också utföras genom slåtter då ogräsen är 20–30 cm höga. Slåttern utförs så att bettet går över vallväxternas toppar. Ogräs som gror på våren bildar i regel inte återväxt, utan de torkar bort. Vallen får i det här skedet mera ljus och ökar sin tillväxt så att nya ogräs inte har utrymme att utvecklas. Då man använder sig av bekämpningsmedel ska särskild uppmärksamhet fästas vid deras karenstider och lämplighet för behandling av de vallbaljväxter som ingår i blandningen.

Såmetod och sådjup

Vallfrön ska sås ganska nära markytan. De små fröna kan inte skjuta sina hjärtblad från stort djup och det leder till att växten dör redan innan den har nått jordytan. Om fröet blir utanpå markytan kan groningen fördröjas avsevärt i torra förhållanden. I värsta fall räcker fukten till för groning, men växten torkar bort i brist på vatten under en torrperiod. I blandningar som består av flera växtarter ska sådjupet fastställas enligt det minsta frö som ingår i blandningen.

Bild 4. Vallfrönas storlek inverkar på sådjupet. Ju större frö, desto djupare kan man så det.

Vallfrön sås med tillämpande av två metoder, bredsådd och sådd i rader. Sådd i rader kan utföras med en såmaskin för spannmålssådd eller såmaskin som är avsedd för sådd av småfrön. Det finns olika typer av såbillar att få för båda typerna av såmaskin. Billtrycket ska justeras för småfrön och vid behov kan man välta åkern redan före vallfröna sås.

Radavståndet på såmaskiner för sådd av småfrön är hälften så stort som på spannmålssåmaskiner och utsädesbehållaren är i regel avsevärt mindre. Båda maskintyperna kan användas både för etablering och komplettering av vallar, även om det finns maskinspecifika undantag.

Vid sådd i rader i väl bearbetad lätt jord kan fröet hamna på alltför stort djup, varvid gröningen kan lida avsevärt. Då man sår i rader, bildas ett tomt område mellan raderna, vilket inte fylls under vallåren med de vallväxter som används i Finland. Dessa tomrum är gynnsamma platser för ogräs att sprida sig på. Jämn sådd i rader som ligger på cirka 7 cm avstånd från varandra bildar en jämn gröda, där det finns lite utrymme för ogräs. Med större radavstånd förorsakar avbrott i raderna enkelt relativt stora öppningar på 20–40 cm, där ogräsen lätt slår till.

Bredsådd kan utföras med en separat såmaskin eller med en småfrölåda som har monterats på en spannmålssåmaskin. Från småfrölådan leds vallutsädet med rör mellan såbillarna. I motsats till rådande uppfattning sås fröna ofta i rader också med tillämpande av denna metod. Detta fenomen kan avlägsnas genom att montera en spridarplatta i ändan på frörören, varvid vallutsädet sprids jämnare på åkern.

Bredsående såmaskiner har ofta en harv och med dem sås fröna pneumatiskt mellan harvpinnarna. Dessa maskiner marknadsförs för kompletteringssådd, men de lämpar sig också för etablering av vallar. Maskiner med harvande redskap myllar lätt in vallutsädet i markens ytskikt, vilket effektiverar fröets groning.

Oberoende av såmetod rekommenderas att åkern vältas efter sådd, så att frönas markkontakt säkras.

Man kan se på bredsådd både för etablering och kompletteringssådd. Bredsådd kan lämpa sig bra för gårdar på vilka spridning av stallgödsel och andra odlingsåtgärder söndrar vallväxtraderna och skapar öppningar för ogräsen.(2)

Det är bra att utföra en vältning efter sådd alltid då det är möjligt. På det sättet får frön som finns på markytan eller nära markytan kontakt med marken och eventuella stenar i markytan trycks ned i jorden. Vältningen säkrar att fröna får tillgång till markfukt och främjar på det sättet groningen.

Bild 5. Principbild av sådd i rader och bredsådd. I båda rutorna är den sådda mängden lika stor per kvadratmeter. Sådd i rader lämnar luckor i åkern för ogräsen redan vid sådd.

Bild 6. Vall som är sådd i rader (vänster), där det finns luckor och bredsådd vall (höger). Bilder: Jarkko Storberg.

Kompletteringssådd

En fulltät vall avkastar bäst och innehåller så lite ogräs som möjligt. Kompletteringssåddens betydelse finns mera i bekämpning av ogräs och förbättrande av skördens kvalitet än i att öka skördemängden. Vallarna blir glesare under skördeårens gång. Vintrarna kan decimera beståndens täthet med mycket hård hand, men också riktigt torra somrar kan decimera växter med grunt rotsystem.

Då det uppstår luckor borde man förhindra ogräs från att växa i dem. I det fall att ogräsen inte klarar av att konkurrera om ljus och näringsämnen, kan ett timotejdominerat vallbestånd kompensera en del av skördeförlusten genom att växa mera på höjden. Kompletteringssådd på våren kan också komma till hjälp om den kompletterande växten får tillräckligt tid att växa sig stark innan det gamla beståndet börjar skugga för mycket. Om ogräsen redan har tagit över luckorna kan en besprutning mot ogräs till och med minska på skörden, även om skördens smältbarhet, mineralsammansättning eller andra kvalitetsegenskaper ofta blir bättre.(2)

Med kompletteringssådd kan man både lappa en vall med luckor och komplettera med kortlivade växtarter som har gått ur vallblandningen. Utsädesmängderna kan variera mellan 7 och 15 kg. Vid kompletteringssådd borde fröna sås så, att fröna kommer i kontakt med marken och får tillräckligt med fukt för att gro. Ytan av gamla vallar kan vara täck av mossa eller växtrester i sådan omfattning att frön som bara kastas på marken inte kan gro, då de inte får kontakt med marken. Därför ska man kontrollera åkerns yta innan man inleder kompletteringssådden och bedöma den egna utrustningens lämplighet för komplettering.(11)

Tidpunkt

Kompletteringssådd kan utföras under flera tidpunkter av växtperioden. Om sådden utförs på våren, ska den utföras så tidigt som möjligt. Utsäde som sprids på ytan strax efter snösmältningen kan gro bra. Då sprids utsädet med en liten manuell såmaskin eller centrifugalspridare som har monterats på en fyrhjuling. Då åkern bär en lätt traktor med dubbelmontage är en ogräsharv som försetts med såenhet en ypperlig kombination för kompletteringssådd. Då åkerns bärighet blir bättre kan man använda en såmaskin med skivbillar eller en direktsåmaskin för att ge utsädet god markkontakt.

Under försommaren är vallarnas tillväxt mycket snabb och därför kan kompletteringssådden kvävas under den snabbväxande gamla vallen. Senare under sommaren avtar tillväxten och kompletteringssådden kan lyckas bättre.

Kompletteringssådd under sensommaren kan leda till goda resultat, särskilt på områden där våren sannolikt är torr. Sannolikheten för regn ökar mot hösten och avdunstningen avtar. Då kompletteringssådden förskjuts till senare på hösten blir övervintringen osäkrare. Klöver borde alltid sås före halva sommaren. Det lönar sig inte alls att komplettera lusernbestånd med lusern på grund av deras autotoxiska egenskaper. Blålusernen bildar kemiska föreningar som förstör nya individer av den egna arten. Kompletteringssådd kan lyckas under etableringsåret, men senare är det nästan dömt att misslyckas.(12)

Avslutande av vallbestånd

Vallgrödor är inte eviga i finländska förhållanden. I gynnsammare förhållanden kan vallarna vara mera bestående och ändå ha en god avkastning. På de brittiska öarna kan vallarna ofta vara tio till tjugo år, utan att skördeproduktionsförmågan lider. I våra förhållanden minskar en högproduktiv valls produktionsförmåga årligen. Produktionsförmågan försämras av att vallen blir glesare och av att ogräsen ökar. Vinterskador och sommarens torka tar ner på tätheten och ger samtidigt utrymme för ogräsen.

Vallarna förnyas i regel med 3–5 års intervaller, men de regionala variationerna är stora. Vallen avslutas i regel genom att förstöra den gamla grödan och plöja ner växtmassan på hösten. Det är inte alltid nödvändigt att använda sig av bekämpningsmedel, men då ska avslutandet utföras genom en omsorgsfull plöjning. Plöjningen minskar avsevärt på förekomsten av till exempel kvickrot följande år och myllar effektivt ner växtmassan. I samband med plöjning kan man också sprida torrgödsel, varvid till exempel luktolägenheten kan minimeras. Plöjningen har stor betydelse för etableringen av följande vall, men å andra sidan frigör den markens kolreserver och ökar näringsämnesläckaget till vattendragen, så plöjning är inte den bästa möjliga bearbetningsmetoden. Plöjning skapar förutsättningar för formning av åkerns yta och gör det möjligt att blanda in torrgödsel och kalk i hela plöjningsskiktet.

Vallbrott genom lättbearbetning behandlas i kapitel 8. Minimera störningen, avsnitt I. Minimera markbearbetningen.

Slåtter

Vallarnas slås i regel 1–3 gånger under växtperioden i Finland, men på en del gårdar till och med fyra gånger. Antalet skördar beror på gårdens geografiska läge och vallens användningsändamål.

I södra Finland slås ensilagevallarna i allmänhet tre gånger och längre norrut två gånger. Gränsen för tre skördar per sommar har småningom förskjutits norrut i och med klimatförändringen. Där var man ännu på 1980-talet bärgade två skördar, slår man numera vallen tre gånger.

En del av vallens rotsystem dör efter slåtter. Slåtterhöjden har konstaterats ha betydelse för rotdöden, eftersom slåtter i hög stubb bevarar mera rötter än slåtter i låg stubb. På gröngödslingsvallar kan slåtterhöjden vara cirka 50 procent av beståndets höjd. Då minskar inte rotsystemet nämnvärt fastän man slår grödan.

Bild 7. Genom att utföra slåttern på högre höjd kan man uppnå större kolbindning. Återväxten är också snabbare än efter en slåtter i låg stubb. På fotot ett Carbon Action-försöksskifte på Qvidja, där slåtterhöjderna var 15 cm och 6 cm. Bild: Soja Sädeharju.

Slåtter i lång stubb på 10–15 cm har konstaterats ha positiva effekter på återväxten i fodervallar. I torra förhållanden har vallen bättre möjligheter att börja växa igen om slåttern utförs i hög stubb. Hög stubb börjar assimilera snabbare än låg stubb. Dessutom minskar risken för orenheter i fodret avsevärt då stubbhöjden blir högre. Beståndets nedre delar innehåller stor andel strå, varför fodermängden inte minskar väsentligt och den snabba återväxten balanserar upp totalskörden.

Skördemätning

Utvecklingen av ny teknologi så som skördekartor, satellit- och drönarbilder har underlättat mätning av skördens mängd per skifte. Konventionellt har skörden uppskattats i kubikmeter, antal balar, antal lass, energivärde (MJ) och torrsubstanshalt kg/ha. Mätning av skörden i torrsubstans är dock en av de mest etablerade metoderna för mätning av skörden.

För att fastställa torrsubstansskörden behövs skördens färskvikt och halt av torrsubstans. Färskvikten kan vägas från lassen eller balarna med våg. Ett annat sätt att fastställa färskvikten är att mäta lagrets volym och fastställa fodrets volymvikt genom att väga foderkakor på olika ställen i lagret. Ett mera inexakt sätt att fastställa egenvikten är att använda sig av olika tabeller som utgår från fodrets fukthalt och andra faktorer.

Fastställande av torrsubstanshalten utförs i regel i laboratorier, även om det finns anvisningar för olika torkningsmetoder i hemförhållanden.(2)

På gårdarna finns tills vidare sparsamt med vågar, vilka lämpar sig för vägning av fordonskombinationer, men de blir hela tiden vanligare. Även om det finns en fordonsvåg på gården är det inte ändamålsenligt att under foderskörden väga alla fordon som kommer till fodersilon. Då kan man väga till exempel vart tionde lass och fastställa mängden foder utgående från det.

Torrsubstansmängden kan också fastställas från foderlagret. Man kan mäta upp foderlagrets storlek med hjälp av måttband och multiplikation. Det är däremot lite besvärligare att fastställa fodrets egenvikt. Volymvikten kan fastställas till exempel från en bit som skärs loss med foderskärare och vägs till exempel i foderblandarvagnen. I så fall måste man ändå mäta bitens storlek. Mätningen ska utföras på flera ställen av foderlagret, eftersom egenvikten är en annan i bottnen av lagret än i ytan. Mängden foder erhålls alltså genom att multiplicera volymvikten med antalet kubikmeter.

Fodrets torrsubstanshalt kan fastställas i laboratorium, varvid det dröjer några dagar innan man får resultatet. Man kan också fastställa torrsubstanshalten i hemförhållanden genom att torka fodret till exempel i en ugn. Då väger man det färska provet vikt och det torkade fodrets vikt. Det är viktigt att ha en exakt våg och metoden kräver både tid och att den som utför provet är noggrann. Utbudet av snabbmätare som skulle ge pålitliga resultat i gårdsförhållanden är litet och mätarnas inköpspris är relativt högt.

Case study

Uträkningen av det lagrade fodrets volym

Bild 8. Uträkning av volymen för foderlager av olika former.

Foderlagrets volym räknas ut enligt följande:

längd (m) x bredd (m) x höjd (m) = volym (m³)

Exempel på uträkning av fodrets mängd: silons längd 40 m, bredd 9 m och höjd 2,8 m

=> foder 40 m x 9 m x 2,8 m = 1008 m³

Fastställande av torrsubstans (ts): till exempel 100 g färdigt foder sätts in i ugnen (100 grader) och torkas 1–2 timmar, vänd fodret då och då, väg det torra fodrets vikt. Om det torra fodret väger till exempel 38 g, räknas torrsubstansen ut 38 g/100 g = 0,38 = 38 %

Volymvikten (=egenvikt) räknas ut enligt följande:

kakans vikt (kg) / foderkakans volym (m³) = volymvikt (kg/m³)

Om fodret till exempel har volymvikt 670 kg/m³ och torrsubstanshalt 38 %

=> foder i lagret 1008 m³ x 670 kg/m³ x 0,38 = 256 636 kg ts

Kolbindande betesgång

Man kan använda betesgång för att binda kol i marken. Forskning har påvisat att man uppnår den effektivaste kolbindningen genom att tillämpa adaptiva roterande avbetningssystem, vilka på engelska har flera olika benämningar: adaptive multipaddock grazing (AMP), holistic planned grazing (HPG), eller management intensive grazing (MIG). Språkbruket är inte helt etablerat ännu och det finns skillnader i terminologin mellan olika länder. Den svenskspråkiga termen rotationsbete motsvarar inte till alla delar den engelskspråkiga termen rotational grazing. Dessa termer beskriver avbetningssystem, som innehåller korta avbetningsfaser kombinerat med tillräckligt långa återhämtningsfaser.

Bild 9. Aarne Schildt från Bosgård i Borgå. På Bosgård produceras ekologiskt naturbeteskött. Bild: Dennis Storhannus.

Bekanta dig med Aarne Schildts erfarenheter av kolbindning och betesgång på videon från Bosgård (1:06).

Bild 10. Fyra olika avbetningssystem, där djurtätheten är den samma, medan avbetningsrytmen varierar. Illustration enligt källa 13.

Vid betesgång förs kol till marken i form av växtrester, rotsekret och kreatursgödsel. Största delen bryts ner relativt snabbt, men en del blir kvar och höjer markens mullhalt. På betesmarker beror kolinlagringens mängd på växternas rotsystem, rotsystemets förnyelse och den mängd vallskörd som trampas ner på marken.

Växternas rotsekret är lösliga växtrester som växterna utsöndrar mest av då marken har en rik mikrobflora och växterna producerar mycket assimilationsprodukter, men även konkurrens om näringsämnen. Avvikande från annat bärgande av skörden lämnar de betande djuren också sin avföring på betet. I Finland används dock stallgödsel allmänt för gödsling av slåttervallar. På beten har gödseln dock större betydelse för biodiversiteten än på slåttervallar som gödslas med kreatursgödsel.

Betesväxterna har anpassat sig på flera sätt till avbetningen, men deras återhämtning tar tid. Då man vill binda kol i marken väljer man betesmetoder med låg avbetningsintensitet, varvid endast cirka hälften av växternas blad avlägsnas.

Överbetning kan betyda flera saker, men ofta används begreppet för att beskriva en sådan situation, där djurmängden överskrider betets produktionsförmåga och de smakligaste växterna avbetas helt. På engelska kallas detta för overstocking. Begreppet overgrazing innebär överbetning där växten förlorar sina blad innan den har hunnit återhämta sig. Låga djurtätheter kan leda till dylik överbetning om djuren vistas för länge på samma bete eller betets återhämtningsfas blir alltför kort.

Det lönar sig att hålla några huvudprinciper i minnet vid planeringen av betessystem som binder så mycket kol som möjligt. Då växterna har en tillräckligt stor bladmassa fortsätter betet att assimilera. Växternas rotsystem ska också ges goda förutsättningar att växa och stallgödseln borde spridas jämnt över skiftet. Marken ska förbli lagom sval och fuktig. Följande principer är till god hjälp vid praktisk planering av betesrotationen:

• Korta avbetningsfaser.

  Avbetningsfaserna hålls korta, 1–5 dagar. Man kan tillämpa stripbetning eller dela upp betet med hjälp av lätta stängslen. Betesrotationen ska vara långsammare då tillväxten är långsammare, så att växterna hinner återhämta sig innan ny avbetning.

• Tillräckligt långa återhämtningsfaser.

  Tillräckligt långa pauser mellan avbetningsfaserna försäkrar växternas återhämtning. Långsammare tillväxt kräver längre återhämtning, varför betesrotationen måste anpassas till rådande förhållanden. Återhämtningsfaserna ska dock inte bli alltför långa med tanke på växternas tillväxt och skuggning.

• Förnyelse av växterna och skydd för marken.

  Då man inte avlägsnar en alltför stor andel av växtligheten, har växterna tillräckligt mycket blad för ny tillväxt. På det sättet hålls också marken täckt. Den växtlighet som trampas ner bevarar markfukten och matar markens organismer.

• Lämplig djurtäthet.

  Djurens mängd och avbetningsrytmen ska alltid anpassa till den tillgängliga vallarealen och växternas tillväxt.

Bild 11. Tumblewheel-stängslet gör det möjligt att enkelt flytta på djuren dagligen. Det är också viktigt att beakta att dricksvattnet ska gå enkelt att flytta då betesskiftena byts ofta. Bild: Marjo Aspegren.

Se video på adaptivt bete (AMP) på Qvidja gård (00:45).

En väl genomförd betesgång är ett av de effektivaste sätten att binda kol till marken, men den kan också ha andra nyttor. Genom betesgång kan man förmånligt producera foder av hög kvalitet förutsatt att skördenivån är tillräckligt hög, produktionskostnaderna tillräckligt låga eller tillgången på betesmarken är stor. Betesmarker kan också vara livsmiljöer med mycket stor mångfald och stora landskapsvärden. Alla nyttor kan inte uppnås med ett betessystem, så odlaren måste bedöma, vilken syftet med betesgången är. På gården kan det också finnas olika åkrar, skogskanter eller ängar, där olika betespraxis fungerar bäst. Betesgången ska alltså planeras utgående från gården, men också utgående från varje enskilt betesskifte.

Läs mer om maksimalt kolbindande betesgång i Betesguiden.

Källor som använts i avsnittet.​

Du nådde slutet på avsnitt III. Produktionsvallar. Du kommer till innehållsförteckningen för kapitel 9 här och till uppgifterna här.