Att öka den biologiska mångfalden i naturen ovan jord hör till principerna för regenerativt jordbruk. Detta är till direkt nytta för odlaren, eftersom en varierande livsmiljö fungerar som en buffert mot yttre hotfaktorer. Exempelvis kan olika växtsjukdomar och skadeinsekter bättre kontrolleras i en sådan jordbruksmiljö där det finns försvarsmekanismer mot deras utbredning. Men biologisk mångfald har också ett värde i sig. Inom många av jordbruksmiljöns artgrupper håller stammarna på att minska. Till exempel har bestånden av fåglar som häckar på öppen mark alltjämt minskat och av dagfjärilarna har de flesta arter minskat i antal(1,2). Odlaren kan hjälpa många artgrupper genom att vidta åtgärder till förmån för dem på sin egen gård.
Bild 1. Utan att störa den egentliga livsmedelsproduktionen kan jordbruksmiljön göras mångsidigare på många sätt. På den högra bilden har biologisk mångfald tagits med som en del av gårdens produktionsverksamhet. Ritningar: Tom Björklund.
Biologisk mångfald är inte lika inom alla jordbruksmiljöer. Floran och faunan och den biologiska mångfalden på stora öppna fält skiljer sig från den på små åkerlappar mitt inne i skogen. Exempelvis trivs rapphönan på stora öppna fält, men det lönar sig inte att söka efter den på små åkerskiften som gränsar till skog. Biologisk mångfald kan vårdas såväl på åkrar som utanför dem. En stor del av jordbruksmiljöns biologiska mångfald är belägen inom åkerns och skogens halvöppna kantzoner. Vårdbiotoper har den största artrikedomen av jordbruksmiljöerna(1).
Olika metoder för att öka den biologiska mångfalden
Den biologiska mångfalden kan inom jordbruket ökas genom olika metoder.
Den första metoden är att vidta åtgärder jämnt på hela gården. Med detta avses att de åtgärder som ökar den biologiska mångfalden inkluderas i odlingsåtgärderna och odlingsplanen. En mångsidig växtföljd, vallar och grönträdor ökar den biologiska mångfalden. Detsamma gör bland andra växttäcke vintertid, användning av fånggrödor och olika odlingstekniker såsom blandade grödor och bandsamodling. Inom valldominerade områden kan den biologiska mångfalden ökas bl.a. genom vallblandningar med flera arter, slåtter av skiften vid olika tidpunkter och ett välplanerat rotationsbete.
Den andra metoden är att odla de produktiva åkrarna så effektivt som möjligt och koncentrera åtgärderna för den biologiska mångfalden till något visst delområde av gården. Då kan en separat naturoas skapas på gården där den biologiska mångfalden får frodas. Till dylika mångfaldsoaser passar i synnerhet sådana områden, där odlingen är utmanande till exempel på grund av topografin. Inom dessa mångfaldsoaser kan många arter också ha nytta av varandra och genom växelverkan bidra till en ökning av den biologiska mångfalden.
Den tredje metoden är att koncentrera sig särskilt på områden utanför åkern och att där vidta rikligt med åtgärder. Att röja skogskanter, anlägga våtmarker, sköta åkerholmar och vårdbiotoper samt att hålla impediment öppna är exempel på detta.
Den fjärde metoden är att rikta andra miljövårdsåtgärder till rätta ställen och där lyfta fram den biologiska mångfalden. Till exempel är långvariga skyddszoner värdefulla områden för den biologiska mångfalden. På våtmarker som anläggs för vattenskyddet kan likaså den biologiska mångfalden effektiveras.
Dessa fyra metoder utesluter inte varandra. I vilket fall som helst lönar det sig att vidta åtgärder på hela gården, till och med då speciellt mycket åtgärder vidtas inom ett visst område.
Underhåll och iståndsättning av livsmiljöer som gynnar nyttoinsekter
Utöver pollinatörerna utgörs nyttoinsekter av bland annat rovinsekter, vars föda består av skadeinsekter som är till förfång för odlingen. Nyttoinsekterna begränsar skadeinsektstammarna på olika sätt. Till exempel lägger en del parasitsteklar sina ägg i skadeinsekterna och efter det gnager parasitstekellarverna på sitt offer inifrån. Vuxna parasitsteklar är pollinatörer, och därför lönar det sig att odla växter för pollinatörer under hela växtperioden för att säkerställa en nyttig larvstam.
Då nyttoinsekter skall stödjas bör hela deras årscykel beaktas. Då deras övervintringsmiljöer, näringsbehov och förökningsplatser är kända, är det lättare att börja göra hela gården insektvänlig. En mångsidig landskapsstruktur på åkerområdena garanterar övervintringsställen och näring för nyttoinsekter. Blommande åkrar, ängar och renar är det viktigaste sättet att hjälpa i synnerhet pollinatörer(3). Salix-arter är förutom livsviktig näring för vårens första pollinatörer, även övervintringsställen för många rovinsekter och -spindlar. Nektarväxter i fröblandningar för vallväxter och fånggrödor erbjuder föda för pollinatörer. Pollinatörer, särskilt humlor med lång tunga, använder baljväxter som föda(4).
Nyttoinsekter kan stödjas till exempel genom att
erbjuda skyddsplatser och övervintringshåligheter för dem
lämna obearbetade områden till och med över hela åkern (skalbaggsåsar, permanenta blomsterremsor eller alléer)
alltid sträva efter att någon växt blommar, till exempel tidigt på våren är Salix en viktig födokälla för pollinatörer
lämna ett täcke av förna på marken
använda fånggrödor.
Bild 2. Solexponerade miljöer kan påträffas på södersluttande renar, slänter, berg och torrängar i synnerhet på grova jordarter. Dylika soliga torra miljöer är livsmiljöer för ett flertal insekter och kärlväxter. Deras antal minskar. Att bevara solexponerade miljöer är inte arbetskrävande, eftersom det ofta är fråga om ett område med liten areal. Lämpliga sätt att bevara dem är att hålla dem öppna, att förhindra igenväxning och att frilägga mineraljorden.(5) Bild: Eija Hagelberg.
Skydd och mat åt fåglar
Bild 3. Den extremt utrotningshotade ortolansparven är den art som har uppvisat den kraftigaste tillbakagången i Finland under de senaste decennierna. Den trivs i halvöppna åkerholmar på öppna fält. Forskningsuppgifter tyder på att de mest betydande orsakerna till tillbakagången hittas i artens häckningsmiljöer. Bild: Tuomas Seimola.
En mångsidig jordbruksmiljö fungerar som livsmiljö för ett stort antal fågelarter. Olika arter har olika krav i förhållande till sin livsmiljö och förekomsten av dem inom jordbruksområden varierar också enligt deras årscykel. En del av fåglarna är stannfåglar som stannar på samma platser året runt, andra kommer för att föröka sig under sommaren och en del gör en avstickare i jordbruksmiljöer endast under sina flyttstråk. En del av arterna trivs i halvöppna miljöer, en del på beten, en del i mosaikartade jordbrukslandskap och så vidare. En del av fåglarna använder växter som föda, en del är helt och håller insektätare, en del använder olika föda i ungstadiet och som vuxna.
Med vissa åtgärder kan de flesta fåglarna i en jordbruksmiljö hjälpas: en så mångsidig användning av åkermarken som möjligt, bevarande av trädor och renar, betesgång, växttäcke vintertid och vattenelement såsom våtmarker garanterar ett mångsidigt fågelbestånd. Rådgivare kan hjälpa med planeringen. Såsom för nyttoinsekter är det viktigt att fundera på fåglarnas olika behov vid olika årstider.
Åtgärder för att öka den biologiska mångfalden i en jordbruksmiljö
Anläggning och skötsel av ersättande livsmiljöer
Om gården inte har halvöppna skogskanter, holmar på åkrarna eller renar mellan åkrarna eller längs vattendrag, kan odlaren anlägga så kallade ersättande livsmiljöer, vilka ökar den biologiska mångfalden på gården. Lämpliga platser för dessa är exempelvis vägrenar, kraftlinjer, gårdsplaner och trädgårdar. På dessa ställen kan mångsidiga livsmiljöer uppstå som en följd av mänsklig aktivitet. Lämpliga åtgärder är bland annat sådd av inhemska ängsväxtblandningar, röjning av igenvuxna landskap, slåtter och betesgång. För skötsel av livsmiljöer för speciella arter kan experthjälp anlitas. Det finns inga klara tumregler, utan skötselåtgärderna skräddarsys för det objekt och de arter som särskilt skall hjälpas.
Ersättande livsmiljöer kan också bestå av naturvårdsåkrar och åkrar som såtts in med ängs- och viltväxter. Dessa sätt behövs i synnerhet om ett öppet dike rörläggs eller åkerskiften slås ihop. Med varje förlorad ren försvinner även biologisk mångfald. Genom att anlägga ersättande livsmiljöer kan minskningen av biologisk mångfald som beror på täckdikning av åkrar och andra rörläggningar kompenseras.
Våtmarker och naturenlig grundtorrläggning
Våtmarker anläggs för vattenskyddets, den biologiska mångfaldens, landskapsvårdens och viltvårdens skull. Vattenskydds- och viltvåtmarker har även en mera omfattande positiv effekt på arterna i en jordbruksmiljö(6). Våtmarker erbjuder skydds-, mat- och förökningsplatser för många arter. Även tvåstegsdiken som anläggs i samband med iståndsättning av utfallsdiken och andra åtgärder vid naturenlig grundtorrläggning erbjuder livsmiljöer för många arter. Alla våtmarkselement i en jordbruksmiljö har en positiv betydelse för fåglar och vilt samt för många våtmarksväxter och -djur, vilka har lidit av den omfattade torrläggningen av våtmarker till odlingsmark(1).
Betesgång
Betesgång ökar redan i sig den biologiska mångfalden i en jordbruksmiljö. Dynghögar lockar till sig insekter och växtligheten blir mångsidigare i och med hållbar betespraxis. Om gården inte har egna betesdjur, kan ett samarbete med en kreatursgård eller ett häststall öppna möjligheter för att få i gång betesgång på den egna gården. Det lönar sig att planera betet så att växtlighetens återhämtningsfaser mellan avbetningsfaserna blir så långa som möjligt(7). På det här viset hålls betesområdet mångsidigt och det finns växtlighet i olika ålder att välja mellan för betesdjuren samt även för bl.a. pollinatörer och fåglar.
Bild 4. Betande boskap skapar biologisk mångfald i en jordbruksmiljö och håller landskapen öppna. Även stengärdsgårdarna i bakgrunden är ur mångfaldens synvinkel värda att bevara. Bild: Eija Hagelberg.
Breda åker- väg- och dikesrenar
Åkerrenar mellan åkerskiften samt mellan åkrar och vattendrag är inte lika artrika som exempelvis vägrenar. Detta torde bero på de åtgärder som vidtas på åkrarna (bland annat gödsling och användning av syntetiska växtskyddsmedel). Att bredda renarna kan förbättra deras biologiska mångfald, vilket även åkerbruket kan dra nytta av i och med livsmiljöer för pollinerande insekter och bättre biologisk bekämpning(4).
Fågelåkrar
Stora gås- och tranflockar upplevs mera som förtret än glädje i synnerhet då fåglarna hittar vägen till broddåkern eller vallen och förstör växtligheten. Fridlysta fåglar åtnjuter lagens skydd och hållbara lösningar till den skadegörelse som de orsakar eftersträvas. Tranor föredrar vidsträckta, upp till 15 hektar stora öppna fält. För gässen räcker det med lite mindre rastplatser, cirka 7–10 hektar stora åkerskiften.(8)
Genom att koncentrera fågelåkrar till rastplatser och till de värst utsatta skadeområdena kan skador minskas även på andra håll. Som åtgärd på fågelåkrar har i Finland använts kombinationer av vallar samt korn- och havrebestånd. För att fågelåkrar skall locka till sig gäss och tranor, borde de hellre vara glesbevuxna än täta. För tranor och gäss anläggs skilda bestånd i enlighet med deras föda. Enligt sakkunniga kan även fånggrödor insådda i skyddssäd passa på fågelåkrar.
Tran- och gåsåkrar berör inte alla jordbrukare, men där som dessa fåglar påträffas under flyttningstiden, är ärendet av desto större betydelse. Det vore nödvändigt att hitta lämpliga långvariga rastplatser för fåglarna, så att de lämnade andra åkrar i fred. Utfodring på dessa åkrar gör dem bara mera lockande(8).
Naturvårdsåkrar och trädor
Grönträdor och långvariga naturvårdsvallar är ur fåglarnas synvinkel en värdefull del av jordbruksmiljön. De är ett bättre alternativ för fröätande fåglar än till exempel klöver-timotej-blandningar. Ändå kan mängden insektföda i det senare nämnda vara större än på grönträdor. För många av fåglarna i en jordbruksmiljö borde långvariga trädor inte skötas, utan för fåglarna är det till fördel om där växer grupper av buskar och mindre buskage(9).
På naturvårdsåkrar som har hållits utanför odling på samma plats i minst 10 år har en tämligen mångsidig flora och fauna vanligen redan bildats(1). Långvariga trädor och naturvårdsåkrar är betydelsefulla för ängsfjärilar(10).
Med avseende på den biologiska mångfalden erhålls det bästa slutresultatet då det på samma område finns åkrar insådda under olika år med olika typer av vall- och ängsblandningar samt trädor(11).
Mångfaldsremsor
Mångfaldsremsor kan ingå i odlingsarealen. De är en nyttig åtgärd även för produktionen: det lönar sig att styra trafiken på åkrarna till dem, varvid den egentliga produktionsarealen inte kommer åt att packas av för många körningar med tung utrustning.
Bild 5. Mångsidiga blomsterblandningar erbjuder föda för jordbruksmiljöns arter och ögonfröjd för odlaren. På bilden en mångfaldsremsa mellan ett fårbete och en havreåker. Bild: Mikko Alhainen.
Mångfaldsremsor kan anläggas på åkerkanten antingen genom att där så blom- eller viltfröblandningar eller genom att lämna odlingsgrödan otröskad. Blomsterremsor är en populär åtgärd som används i stor skala i många länder i Europa. I Finland är de ännu inte särskilt populära. Effektiviteten av dem som diversitetsbefrämjare av såväl pollinatörer som många ryggradslösa rovdjur finns det rikligt med vetenskapliga belägg för(1).
I synnerhet på en solexponerad, dåligt avkastande åkerkant som gränsar till en skogskant lönar det sig att så en ängsväxtblandning, som är till betydligt större nytta för den biologiska mångfalden än vad en dålig skörd är för odlaren. Viltvårdsmässiga åtgärder drar även andra arter än viltet nytta av och därför lönar det sig att vidta dem på hela gården. Under hösten och vintern erbjuder otröskade kanter föda och skydd i synnerhet för fåglar och däggdjur.
Bild 6. Blomsterremsor kan också omfatta en så kallad skalbaggsås. I Finland har hittills få skalbaggsåsar anlagts, men på andra håll i Europa finns det mera av dem. En skalbaggsås är till nytta för många artgrupper allt från rapphöns till pollinatörer. Den kan anläggas som en remsa antingen genom att så en ängsblandning på en jämn åker eller genom att i samband med plöjningen skapa en högre vall. Bild: Eija Hagelberg.
Mångfaldsåkrar
Mångfaldsåkrar som har anlagts genom sådd är nyttiga för många olika arter i jordbruksmiljön. Beroende på vilken fröblandning som väljs kan olika artgrupper stödjas. Exempelvis är solrosor i viltblandningar nektarväxter som pollinatörer favoriserar på sensommaren. Utöver viltet drar många fåglar nytta av viltåkrar. Ett av de bästa sätten att öka den biologiska mångfalden i en jordbruksmiljö är fleråriga naturvårdsvallar(1).
Det lönar sig att offra en stund på att planera var mångfaldsåkrar ska placeras. Nyttan av dem för jordbruksmiljöns arter är annorlunda i mitten av stora öppna fält än på avlägsna små åkerskiften. I synnerhet på stora öppna fält skapar de värdefull biologisk mångfald.
Skötsel av vårdbiotoper
Vårdbiotoper är den mest värdefulla livsmiljötypen i en jordbruksmiljö. Deras naturvärden bibehålls endast genom aktiv skötsel, med vilket avses i första hand betesgång, slåtter och röjning. I Finland finns det i dagens läge cirka 30 000 hektar skötta vårdbiotoper, men lämpliga områden för skötsel återstår ännu.(12) För att ordna skötseln kan det vara nödvändigt att samarbeta med boskapsuppfödare, grannar, markägare och entreprenörer inom landskapsvård.
Skötsel av kantzoner och holmar
Kantzoner mellan åker och skog lönar det sig att hålla halvöppna, eftersom många av jordbruksmiljöns och skogens arter trivs i dem. Kantzoner kan skötas genom slåtter och röjning. Skötsel av naturligt mångsidiga kantzoner lönar sig, men dessutom kan kanter huggas upp till halvöppna även i likåldrig skog. Med tiden diversifieras även de.(13)
Skötsel av skyddszoner
Skyddszonernas primära funktion är att hindra fasta partiklar och näringsämnen från att urlakas från åkrar till vattendrag, sjöar och hav. Långvariga skyddszoner har konstaterats öka den biologiska mångfalden. För mångfalden är speciellt sydsluttningar de bästa platserna för skyddszoner. En så sen tidpunkt för slåttern som möjligt och betesgång är för den biologiska mångfalden de bästa skötselmetoderna för skyddszoner.
Bekämpning av invasiva främmande arter
Invasiva främmande arter tar livsrum från naturliga arter och rubbar balansen i ett ekosystem. Dylika arter är bl.a. blomsterlupin, jättebalsamin, jätteloka och spansk skogssnigel.
För att bekämpa invasiva främmande arter har det stiftats en lag om hantering av risker orsakade av främmande arter(14). Invasiva främmande arter kan också hota odlingsområden och även därför lönar det sig att göra sig av med dem omedelbart efter att de har observerats.
Bild 7. Den invasiva främmande arten jättebalsamin sprider aggressivt ut sig bl.a. längs med älvar och tar upp växtyta av ursprungliga växtarter. Det är bäst att förstöra den genom att rycka upp eller skära av den. Uppryckta växter bör sättas i sopsäckar och inte komposteras. Bild: Eija Hagelberg.
Obrukade områden ytterom åker vilka skall hållas öppna
Där det bara är möjligt lönar det sig att i en jordbruksmiljö hålla obrukade områden ytterom åkrar öppna. De är en betydande stöttepelare för den biologiska mångfalden i ett odlingslandskap. Slåtter och skörd förbättrar förutsättningarna för lågvuxna arters trivsel och underlättar bekämpningen av ogräs, såsom åkertistel(4,15).
Bild 8. Även områden som inte sköts lönar det sig att bevara i odlingslandskapet för mångfaldens skull. Slåtter vid behov håller dem öppna. Bild: Eija Hagelberg.
Se källor som använts i avsnittet.
Här slutar avsnitt II. Ökning av den biologiska mångfalden. Du kommer till innehållsförteckningen för kapitel 9 här och till uppgifterna här.