Jordbruket har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Då man räknar från satellitbilder, är så mycket som 40 procent av landytan i jordbruksanvändning. Det är en stor andel, eftersom återstående 60 procent innehåller bland annat tundra med sin permafrost samt alla öken- och bergsområden.
Jordbruket producerar praktiskt taget all näring för människor och husdjur(17). Odlarna är i den lyckliga situationen jämfört med andra medborgare, att de på ett konkret sätt kan påverka den biologiska mångfalden via den mark de förvaltar. Man kan göra mycket för den biologiska mångfalden med små åtgärder. Det lönar sig att betrakta gården som en helhet, varvid många små åtgärder bildar en imponerande helhet.
Odlingen är mångsidig på Ilpo Markkolas gård i Hämeenkoski
Bild 4. På Ilpo Markkolas gård bidrar också våtmarker som har byggts för att fånga upp näringsämnen till mångfalden. Bild: Soja Sädeharju.
Gården I ett nötskal:
Ilpo Markkola odlar havre, vete, råg, korn och maltkorn på sin strax under 30 hektar stora gård.
Dessutom har han planterat några hundra fruktträd på sin mark, bland annat äpple, päron och plommon. Han prövar också på blåbärstry, blåbär och hallon. Under byggnad finns också en humleodling för nygrundade Kosken Mallas behov. Målet är att det skulle finnas produkter att sälja från gården under alla tider på året.
Vilka tankar väcker mångfald hos dig?
Jag gillar fåglar, pollinerare och maskar och vi har mycket av dem alla. Allting fick sin början för 12 år sedan, då jag märkte att vi har rapphönor här. De gillar att åkrarna har ett växttäcke. Jag letar upp tofsvipornas bon före vårbruket. Vi kör inte över dem. Fåglarna trivs då de har mat. De bildar ett sådant omlopp, att deras antal korrelerar med antalet pollinerare. Fruktträden och trädgårdsväxterna är också beroende av pollinerare.
Då det finns näring i marken finns det också mikrobverksamhet. Min uppgift är att bygga upp humus och binda kol, så att odlingsmarkens tillstånd blir bättre. Om det är mångfald, så är det så. Jag försöker göra det här tillsammans med naturen – ibland lyckas jag, andra gånger inte. Naturen är en listig partner.
– Jordbrukare Ilpo Markkola, Hämeenkoski
I jordbruksmiljöer kan man öka den biologiska mångfalden på många olika sätt. Alla kan börja med små åtgärder, så som genom att låta bli att slå dikesrenar eller lämna remsor obesprutade, så att det kan utvecklas en mångfald av insekter och växter. Det är till exempel också en liten men nyttig åtgärd att lämna vall intill skogsholmar. Även små skogsholmar är viktiga element för att öka åkernaturens mångfald. På motsvarande sätt ger stenhögar och stengärdsgårdar både skydd och näring åt ett flertal olika organismer.
Bild 5. Jordbrukarna Sirkku Puumala och Patrick Nyström, Vichtis. Bild: Kimmo Syväri.
Vi beslöt oss för att lämna vall på en remsa med svag produktivitet i kanten på skiftet, bara för att öka på mångfalden.
– Jordbrukarna Sirkku Puumala och Patrick Nyström på gården Verkatakkila, Vichtis.
Åkerrenar är oaser av mångfald. Redan en smal åkerren kan ha en anmärkningsvärt rik växt- och insektsartrikedom. Åkerrenarnas mångfald kan också förbättras genom att beså dem med fröblandningar som särskilt är framtagna för ändamålet.
Bild 6. Honungsfacelian bjuder på näring för pollinerare i skalbaggsåsen. Bild: Soja Sädeharju.
Det är nyttigt för såväl odlaren som åkerns organismer att anlägga en s.k. skalbaggsås (även beetle bank) på stora åkeröppningar. Skalbaggsåsar är inte så kända i Finland, men i till exempel Storbritannien har man redan länge tillämpat metoden för att öka mångfalden på stora åkerfält. Med hjälp av skalbaggsåsar sprider sig skadeinsekternas naturliga fiender lättare ut på åkern. De erbjuder också föda för fåglar. Eftersom skalbaggsåsar minskar behovet av kemisk bekämpning av skadegörare, leder de till ekonomiska inbesparingar.
Till sin form är skalbaggsåsen en ås som ligger litet högre än omgivningen. Den besås med en lämplig växtblandning, som innehåller till exempel honungsfacelia, gräsväxter och prästkrage. Honungsfacelian är särskilt nyttig, eftersom den lockar till sig en stor variation av insekter. De utgör i sin tur föda för åkernaturens fåglar. På skalbaggsåsen kan man också låta åkerrenens typiska växter förekomma, eftersom flera naturliga fiender till skadegörare gillar till exempel hundloka.
Då man förbättrar levnadsvillkoren för en art på gården, drar många andra arter också nytta av det. Många jordbrukare berättar om sina erfarenheter av vissa djurarter ända sedan barnsben.
Bild 7. Jordbrukaren Kalle Kivelä, Salo. Bild: Kalle Kivelä.
Jag minns hur det som barn fanns ofantligt mycket nyckelpigor i spannmålslassen. Vi lät dem gå på handen och då man lyfte armen flög de i väg. För några år sedan vaknade jag upp till att nyckelpigorna inte längre finns och började följa med deras antal. Nu ler jag varje gång jag ser en nyckelpiga. Hoppas vi kan få dem att öka.
– Jordbrukare Kalle Kivelä, på gården Alaspää i Salo
Rapphönan vittnar om stor mångfald
Bild 8. Rapphönan är en art som vittnar om stor mångfald. Rapphönan behöver skydd och näring på åkern. Bild: Arto Juvonen.
Rapphönan är en av jordbrukarnas favoriter. Rapphönan var tidigare ett viktigt vilt då den var talrikare, men numera är arten trängd då tegdiken och lador har försvunnit från åkerlandskapet.
Rapphönan förekommer i Finlands södra delar och i de västra kustregionerna. Arten har gått från livskraftig till nära hotad inom rödlistningen av arter, eftersom stammen har försvagats av jakt och förändringar i åkerlandskapet(18).
Rapphönornas livsmiljöer kan enkelt förbättras genom att bedriva ett mera mångsidigt åkerbruk och genom att se till att det finns ett växttäcke under alla tider på året. Obesprutade remsor i åkerrenarna och oslagna viltremsor av en maskinbredd på stora åkerskiften förbättrar rapphönornas levnadsvillkor avsevärt. På dessa remsor kan man så olika blandningar, vilka innehåller högvuxna solrosor och honungsfacelia som lockar insekter.
Rapphönornas möjligheter att överleva vintern förbättras också av att tröska spannmålen i lång stubb och av odling av höstsådda grödor. Plöjda åkrar är mest skadliga för rapphönan, medan växttäckta åkrar bäst stöder rapphönans överlevnad.
Pollinerarna utför ett livsviktigt arbete
Tre fjärdedelar av världens odlingsväxter är beroende av pollinering eller har åtminstone nytta av pollinering(19). En del av växterna självpollineras också, men då kan skörden bli liten eller av dålig kvalitet. Av de finländska odlingsväxterna är till exempel bovete helt beroende av insektpollinering, men till exempel bondböna, jordgubbe, kummin, vinbär och raps har också betydande nytta av den. Till exempel rybsen har lidit av brist på insektpollinering, vilket i delar av Finland redan har lett till sämre skördar i brist på pollinering.(20,21)
Det lönar sig att planera växtföljden också med tanke på pollinerarna, eftersom de behöver blommande växter under hela växtperioden. Det lönar sig inte att så växter som blommar samtidigt med skördeväxten i närheten av odlingen för att pollineringen ska lyckas så bra som möjligt.
Viktiga pollinerare
Honungsbi: Honungsbiet producerar honung utöver pollineringstjänster. Man kan flytta bon till åkerkanten enligt behov, men ändå behövs också vilda pollinerare. Honungsbiet pollinerar inte alla odlingsväxter lika effektivt och det finns inte tillräckligt många bon för att placeras vid alla åkerrenar. Bland vilda insekter är vilda bin de viktigaste pollinerarna och deras ekonomiska värde globalt är av samma storleksordning som honungsbiets. Honungsbin står för en fjärdedel av pollineringsbehovet i Finland.(3)
Solitärbin: Vilda bin som lever i mindre samhällen än honungsbin.
Humlor: Det finns flera arter av humlor. Denna ludna och runda pollinerare är ett arbetsamt och ihärdigt djur, som effektivt för pollen från en blomma till en annan. Humlorna är särskilt viktiga för djupa blommor, eftersom vissa arter av humlor har specialiserat sig för pollinering av dem med sin långa tunga.
Andra vilda pollinerare: Bland andra vilda pollinerare finns till exempel fjärilar, steklar, parasitsteklar, blomflugor, skalbaggar, myror och getingar.
Bild 9. Honungsbi på honungsfacelia. Bild: Soja Sädeharju.
Under de senaste åren har det talats mycket om insekter på grund av pollinerardöden. Pollinerarna har med säkerhet minskat åtminstone i västra Europa och Nordamerika, men problemet begränsar sig sannolikt inte enbart till dessa områden. För närvarande finns det dåligt med information om pollinerarsituationen från andra delar av världen, men då man följer med förändringarna i deras livsmiljöer kan man anta, att situationen håller på att försämras.
Orsaken till pollinerardöden är inte klar. Utöver försämrade livsmiljöer har man misstänkt neonikotinoider, vilka används som bekämpningsmedel inom odling av bland annat oljeväxter. Användningen av neonikotinoider har begränsats i Finland och övriga EU-länder. Andra misstänkta orsaker är bekämpningsmedlens effekter på åkerrenarnas växtlighet men också på pollinerarnas orienteringsförmåga, förökning och immunförsvar.(3)
Fysikern Albert Einstein påstås ha sagt att mänskligheten har fyra år av livstid kvar om pollinerarna försvinner.
Optimistiskt tänkt behöver vi aldrig bevittna huruvida påståendet är sant eller inte, eftersom medvetenheten om pollinerarnas betydelse ökar hela tiden och samtidigt ökar åtgärderna för att förbättra deras levnadsförhållanden. I varje fall finns det skäl till oro och därför ska alla tänkbara metoder för att trygga pollineringstjänsterna också i framtiden utnyttjas.
Vad i pollinerarnas ställe?
Värdet på det arbete som pollinerarna utför är 426 miljarder euro per år(22). Om pollinerarna inte skulle utföra det arbete som de normalt utför, finns tre alternativ(3):
Man avstår från odling av insektpollinerade växter och övergår till själv- och vindpollinerade växter. Detta leder till en ensidigare och ohälsosammare kost, mera växtsjukdomar, sämre markbördighet på grund av ensidigare växtföljder, större problem med skadegörare och växtsjukdomar.
Man hittar på nya sätt att pollinera växterna, så som robotbin. Vi har ingen aning om vilka miljöeffekter dylika pollineringsrobotar kunde ha under sin livscykel.
Man tillämpar mänsklig pollinering. En person hinner pollinera blommorna på 5–10 fruktträd under en arbetsdag. Med finländsk lönenivå skulle pollineringen av en hektar äppelträdgård komma at kosta inemot 10 000 euro. Hur mycket skulle äpplen kosta?
Sign up to solve exercises
Vårdbiotoper tryggar biologisk mångfald i framtiden
Vårdbiotoper är inte enbart en kvarlämning från en förgången tid, utan de är också en del av framtidens levande jordbruk.
Vårdbiotoperna har fått sin början för hundratals år sedan, varvid det uppstod unika ekosystem av organismer på ängarna som betades eller slogs. Till sin naturtyp är de olika ängar, torrängar, svedjeskogar, hagmark, hedar och skogsbeten.(23)
Bild 10. Vårdbiotoperna är fortfarande i behov av aktiv skötsel, eftersom deras i många fall hotade djurliv behöver en mångsidig och låg växtlighet för att klara sig. Bild: Eija Hagelberg.
Skötsel av vårdbiotoper innebär slåtter eller bete. Det lönar sig att återställa igenvuxna vårdbiotoper, eftersom deras jordmån kan innehålla en värdefull fröbank av ängsväxter.
Vårdbiotoper kännetecknas utöver lågvuxen växtlighet av exceptionellt rik och mångfaldig artrikedom. Växterna är i huvudsak örter och de kommer från skogar och ängar. I Finland består de mest synliga vårdbiotoperna av trädbevuxna naturbeten och ängar, så som strandängar, vilka på många håll betas. Trädbevuxna vårdbiotoper kan identifieras utgående från trädens och buskarnas antal och växtsätt. På gamla beten kan trädbeståndet vara lägre och förgrenat, då de betande djuren har betat ned dem i plantstadiet. Ljusälskande buskar så som hassel och degbär kan vittna om att området tidigare har varit öppet. Stora växter så som nässla, hallon och hundloka tyder på att området har eutrofierats, då skötseln av vårdbiotopen antingen har upphört eller varit bristfällig.(24)
Bild 11. Betande djur sköter om mångfalden. Bild: Marjo Aspegren.
De betande kreaturens gödsel bidrar också till större mångfald. Dyngbaggar som lever i och av gödseln bryter ned kreatursgödseln på åkrarna. Deras arbete är oerhört värdefullt: I Förenta staterna har man uppskattat värdet på deras arbete till 324 miljoner euro per år.(22)
Betesgång ökar mångfalden
Man kan främja biologisk mångfald med betesgång. De vårdbiotoper som har uppstått exempelvis till följd av betesgång är verkliga mångfaldsbanker, vilka man kan upprätthålla och förbättra med hjälp av betesgång. Dessutom är avbetning ofta det enda sättet att sköta om steniga och ojämna vårdbiotoper med sällsynta växter. Betesgången gör också landsbygdsmiljön mera mångsidig.
Tillståndet hos sällsynta strandängar kan också förbättras med hjälp av avbetning. Om stränderna inte betas av, växer de igen. Täta vassar minskar på den biologiska mångfalden, medan betesgång förbättrar bland annat hotade fågelarters levnadsvillkor(25).
Bild 12. Jordbrukaren Riitta Lehtinen berättar om de positiva effekterna av betesgång: Betesgången främjar åkerns mångfald. Därtill förbättrar det djurens välmående, och planeras det väl så är det en effektiv kolinlagrande åtgärd. Bild: Marjo Aspegren.
Sign up to solve exercises
10 steg mot större mångfald på åkrarna
Gynna äkta växttäcke och lämna växttäcke på sådana områden, där du vet att det förekommer fågelarter som lever på odlade marker.
Gynna stubb av skyddssäd och den vall som växer upp under den, eftersom den hör till de bästa livsmiljöerna för flera organismer i det vintriga åkerlandskapet.
Använd fång- och bottengrödor och bearbeta åkern först på våren.
Sträva till att lämna större enhetliga grönområden än bara dikesrenarna kring diken med hjälp av till exempel naturvårdsåkrar eller skyddszoner.
Slå inte åkeröppningens alla dikesrenar under samma år.
Grunda viltåkrar till exempel i form av smala jordbruksskiften på större skiften eller längs skogskanter, där du vet att viltet rör sig.
Lämna obesprutade remsor längs med åkerkanterna.
Berika växtföljden med nya odlingsväxter, fånggrödor och blandade grödor.
Anlägg blomremsor och skalbaggsåsar som ger skydd för bland annat skadegörarnas naturliga fiender.
Kartlägg gårdens vattenområden och utnyttja lämpliga fåror, naturliga svackor och gamla marktäktsgropar för byggande av våtmarker och andra vattenbassänger. De bidrar till mångfalden och hejdar näringsämnen, vartill de vid behov kan utnyttjas för bevattning.
Enligt den ursprungliga källan 24.
Sign up to solve exercises
Vill du göra upp en noggrannare och således en mera effektiv plan över åtgärder som ökar den biologiska mångfalden på dina skiften, kan du använda dig av Verktyget för Biodiversitet och Vattenskydd som stöd. Verktyget kan användas självständigt eller tillsammans med en rådgivare och den går att använda på dator eller printas ut.
Välkommen att ta del av vidare diskussion kring regenerativt jordbruk på Facebook-gruppen Carbon Action Svenskfinland!
Kapitel 3 är skriven av:
Soja Sädeharju, BSAG
Kapitel 3 är faktagranskad av:
Specialforskare Mikko Kuussaari, Finlands miljöcentral
Kapitel 3 är översatt av:
Thomas Antas
