II.

Växtskydd

Regenerativt jordbruk strävar efter god jordhälsa och ett balanserat åkerekosystem. I en balanserad omgivning håller förhållandet mellan skadeorganismerna och deras konkurrenter de värsta skadorna i styr. Växter mår bra i en mark rik på näringsämnen och deras biomassa ovan och under jordytan är stor. Vatten- och näringshushållningen är i skick, vilket gör att växten kan bekämpa växtsjukdomar och växtskadegörare, samt återhämta sig från skador. I blandade växtbestånd med stor mångfald är det mer osannolikt att en viss sjukdom eller en viss skadegörare skulle komma åt alla odlingväxter, vilket innebär en högre skördesäkerhet.

I regenerativt jordbruk är målet att minimera störningen av växtbeståndet, marken och åkerekosystemet. Odlaren stöder de naturliga systemen genom sina odlingsåtgärder så, att växtskadegörarna inte utgör ett problem som påverkar skördenivån väsentligt. Därför tar man till kraftigare bearbetning och kemisk bekämpning bara om det är absolut nödvändigt. När man uppnått balans i åkerekosystemet, kan dessa bekämpningsåtgärder minskas avsevärt och i bästa fall kan man avstå från dem helt.

Växtskydd, bekämpningsmedel eller gift?

Växtskyddsmedlen har flera olika namn och det är upp till var och en att själv välja ord utgående från sina egna utgångspunkter och åsikter. På den här kursen använder vi ordet växtskyddsmedel för de kemiska bekämpningsmedlen, eftersom det i nuläget är den officiella och vedertagna termen. Bekämpningsmedlen delas in i antingen växtskyddsmedel eller biocidprodukter enligt användningsändamål. Växtskyddsmedel är ämnen som används inom växtproduktion i åkrar eller trädgårdar för att bekämpa ogräs, för att skydda odlingsväxter mot insekter och andra skadegörare eller för att förhindra växtsjukdomar. Vissa växtskyddsmedel reglerar också växtens tillväxt. Växtskyddsmedel kan också användas efter skörden för att förbättra produkternas hållbarhet. Biocidprodukter som används i livsmedelslokaler och djurstallar innefattar till exempel insekticider (för bekämpning av insekter) och rodenticider (för bekämpning av råttor möss och andra gnagare). Växtskyddsmedlen kan vara syntetiskt framställda, alltså kemiska eller biologiska.(3)

Bild 9. Växtsjukdomar är någorlunda lätta att undvika med hjälp av en mångsidig växtföljd. På bilden ser vi havrebeståndet sommaren 2019 på den ekologiska gården Vierelä. Bild: Eliisa Malin.
Bild 9. Växtsjukdomar är någorlunda lätta att undvika med hjälp av en mångsidig växtföljd. På bilden ser vi havrebeståndet sommaren 2019 på den ekologiska gården Vierelä. Bild: Eliisa Malin.

Bild 9. Växtsjukdomar är någorlunda lätta att undvika med hjälp av en mångsidig växtföljd. På bilden ser vi havrebeståndet sommaren 2019 på den ekologiska gården Vierelä. Bild: Eliisa Malin.

Växtskydd är en del av odlingstekniken

Användningen av kemiska växtskyddsmedel utgör bara en liten del av växtskyddet. Bekämpningen borde i första hand skötas med andra metoder. Man kan utvärdera behovet av växtskyddsmedlen till exempel med hjälp av tröskelvärden. Trycket som växtskadegörarna utgör påverkas av växtart och -sort, utsädets kvalitet, växtföljden, åkerskiftets egenskaper, bearbetningstekniken, gödslingen och vädret. Man kan minska användningen av växtskyddsmedel avsevärt genom förebyggande metoder, samt genom att utvärdera behovet av bekämpning på basis av observationer och prognoser. Detta kallas för integrerat växtskydd (IPM, Intergrated Pest Management).

Huvudprincipen inom integrerat växtskydd är att ersätta användningen av kemiska växtskyddsmedel med förebyggande och alternativa bekämpningsmetoder då det är möjligt.

Risken för förekomsten av växtskadegörare och behovet av växtskyddsmedlen minskas genom att se till att man har en god växtföljd, använder ett friskt och livskraftigt utsäde och genom att välja växtarter med största möjliga resistens mot växtsjukdomar. Ifall samma växt, eller till och med växtsort, odlas på stora enhetliga arealer, kan sjukdomar och skadeorganismer spridas snabbt och bestående, när omständigheterna är gynnsamma för dem. Mångsidig odling minskar spridningen av växtskyddsproblemen.

Användningen av växtskyddsmedel regleras av lagar som baserar sig på EU:s ramdirektiv. Som en del av detta direktiv har varje medlemsstat upprättat ett program för hållbar användning av växtskyddsmedel. Alla som använder växtskyddsmedel professionellt måste avlägga en växtskyddsexamen minst vart femte år. I växtskyddsexamen ingår säker hantering av växtskyddsmedel och studier i integrerat växtskydd. Växtskyddsmedel (som är avsedda för yrkesmässig användning) kan endast köpas av en person som avlagt växtskyddsexamen.(4)

Förebyggande åtgärder och växtskydd utan växtskyddsmedel

Växtsort och motståndskraft

För att minimera växtskyddsriskerna är det viktigt att lägga märke till följande saker vid sortval: skörde- och kvalitetsegenskaperna, sortens växttid, stråstyrka och motståndskraft mot sjukdomar. Det lönar sig att prioritera dessa egenskaper enligt förhållandena på de egna skiftena samt observationer från tidigare år.

Ifall mullhalten på skiftet är hög och man har noterat att växten under tidigare år lätt bildar liggsäd, är det viktigt att välja en växtsort med god stråstyrka. Samma princip gäller motståndskraften mot sjukdomar. Val av resistenta sorter är speciellt viktigt också då en god växtföljd inte har förverkligats på skiftet. En mångsidig växtföljd är ett förmånligt sätt att främja åkernaturens biologiska mångfald och minska trycket av sjukdomar och skadegörare på skiftet. Det går att påverka odlingsväxternas konkurrenskraft mot ogräs genom att välja odlingsväxter enligt deras tillväxtsätt och hur de skuggar, samt genom art- och sortval, men beståndets allmänna livskraft är också viktigt.

Jordhälsa

När odlingsväxterna inte är stressade av förhållandena, utan friska och starka, tål de också trycket av sjukdomar och skadegörare bättre. Då skuggar de ogräsväxter mer effektivt och minskar därmed deras negativa inverkan på odlingsväxterna.

God jordhälsa är viktigt, det stärker växternas uthållighet och resistens mot flera olika typer av stressfaktorer.

I en bördig jord, där näringsämnena är i balans, fungerar växternas näringsupptag väl och det ökar växternas motståndskraft mot yttre påfrestningar. Exempelvis bristen på mangan eller överdriven ansamling av nitrat gör växten mera utsatt för skadegörare. Det är viktigt att hitta en balans; både brist på och överflöd av näringsämnen (inklusive mikronäringsämnen) gör odlingsväxter mer utsatta för skadegörare. Effekterna av dessa är ofta patogenspecifika (dvs. beroende på vad som orsakat sjukdomen). En levande och välmående mark är viktig ur växtskyddets synvinkel, eftersom markens egna bakterie- och svampbestånd hjälper till att bemästra spridningen av jordburna sjukdomar.

Tidpunkten för odlingsåtgärderna

Odlingsåtgärdernas rätta tajmning med början från bearbetning eller sådd bildar grundförutsättningen för ett välutvecklat växtbestånd som också bättre tål olika stressfaktorer genom hela växtperioden. Ifall tillväxtstarten misslyckas är det svårt att reparera skadorna i efterhand och växtbeståndet är således mera utsatt för skördenedsättande faktorer.

Det är särskilt viktigt att använda vårfukten så effektivt som möjligt. Då kan odlingsväxternas rötter bilda rotsystem som når djupt ner i markskikten. Detta är viktigt för en effektiv vattenupptagning under de allt oftare förekommande torra förhållandena under den tidiga växtsäsongen. Genom att välja rätt tidpunkt för sådden är det möjligt att undvika åkommor som orsakas av många skadeinsekter, särskilt vid odling av oljeväxter.

Mångsidig växtföljd

Odling av samma växter och närbesläktade växter under flera år i rad på samma skifte ökar växtskyddsproblemen. För att förebygga detta och för att stärka den naturliga bekämpningen är det bra att göra upp en plan för en fungerande växtföljd i samband med odlingsplaneringen. Samtidigt är det värt att notera förfruktsvärdenas nytta samt möjligheten för vår- och höstsådda grödor eller odlingen av fleråriga växter.

Läs mer om växternas förfruktsegenskaper här.

En mångsidig växtföljd är en av de viktigaste, om inte den allra viktigaste metoden för att hålla växtsjukdomar, skadegörare och ogräs på avstånd.

I synnerhet odling av korsblommiga växter, baljväxter, rotfrukter och potatis förutsätter en god växtföljd för att hålla växtskadegörare i schack. Det lönar sig att tillägga så kallade underhållsår i växtföljden, dvs att låta skiftet återhämta sig under minst ett år genom odling av gröngödslingsvall eller motsvarande växtbestånd med flera arter.

Se en video där jordbrukare Tony Hydén berättar om hur de förebygger växtsjukdomar på hans gård (1:57)

Samodling

Om det inte går att genomföra en god växtföljd är samodling ett bra sätt att göra odlingen mångsidigare. Samodling går ut på att man sår två eller flera olika växtarter eller -sorter som en blandning på samma skifte. Tekniken underlättar kontrollen av växtskadegörare och hjälper växterna att utnyttja vatten och näringsämnen mer effektivt, vilket i sin tur stöder produktionen av skörd. Att odla fånggrödor och växter i radmellanrum är ett lätt och förmånligt sätt att öka beståndens mångfald, speciellt ifall det visar sig svårt att lägga till vallar i växtföljden. Man bör planera växtbestånden omsorgsfullt och beakta olika arters växtskadegörare och sorternas varierande sjukdomsresistens.

Bild 10. Bandsamodling i Holland. Bild: Eija Hagelberg.
Bild 10. Bandsamodling i Holland. Bild: Eija Hagelberg.

Bild 10. Bandsamodling i Holland. Bild: Eija Hagelberg.

Note

Samodlingsmodeller

  • Blandad samodling (mixed intercropping)

  • Radsamodling (row intercropping)

  • Bandsamodling (strip intercropping)

  • Reläsamodling (relay intercropping)

  • Skogsjordbruk (agroforestry)

Samodlingens fördelar:

  • effektivare användning av ljus, vatten, växtutrymme, näringsämnen

  • utnyttjande av positiva interaktioner växter emellan, till exempel kvävefixering, mykorrhizor

  • ökning av organiskt material i marken

  • mindre tryck av växtsjukdomar, skadegörare och ogräs

  • skördesäkerhet, minskning av odlingskänslighet

  • förbättring av anpassningsförmågan

  • stödjande och förbättrande av den biologiska mångfalden

  • säkrar naturliga pollinerares levnadsförhållanden

Se video om hur man kan motarbeta ogräs med hjälp av mellangrödor (1:19)

Växtplats

För att uppnå den bästa skörden är det viktigt välja rätt åkerskifte för rätt odlingsväxt. Detta är också viktigt för växthälsan och bekämpningen av skadegörare. Åkerns egenskaper, jordart, bördighet och läge inverkar på vilka odlingsväxter som lämpar sig för odling på vilket skifte. Skiftenas bördighet inverkar på hur krävande växter man kan odla på skiftena. Genom att beakta jordhälsan på skiftena kan jordbrukaren utöka sina möjligheter att uppnå goda skördar på sina skiften, också av mera krävande växtarter.

Jordbearbetning

Mekanisk jordbearbetning har varit en traditionell metod för minskandet av växtskadegörare. Plöjning begraver patogener som finns i växtresterna djupt i marken och hindrar dem på så sätt från att spridas under den följande växtperioden. Plöjning är dock ett kraftigt sätt att bearbeta marken. Höstplöjningen leder lätt till markpackning och utsätter marken för erosion, stör mikroorganismerna och ökar kolutsläppen. Det lönar sig att tänka sig noga för innan man använder plöjning som bekämpningsmetod. Förutom plöjning finns det också andra mekaniska jordbearbetningsmetoder för ogräsbekämpning.

Ogräsharvning används huvudsakligen för att bekämpa fröogräs hos spannmål, men metoden kan också tillämpas vid odling av ärt, bondböna och oljeväxter. Det går bra att så bottengrödor i samband med ogräsharvningen. Radhackning är en allmänt använd bekämpningsmetod vid odling av sockerbetor och grönsaker. Fördelen med radhackning är att den har lagom stor effekt på ogräs som vuxit sig för stora för att ogräsharvning skulle vara ett bra alternativ. Den har också effekt på rotogräs.

En lätt stubbearbetning som utförs efter att skörden bärgats stör ogräsväxternas utveckling och styckar och lyfter upp fleråriga ogräsväxters jordstammar till markytan. Plöjning begraver jordstammar, frön och växtrester djupt in i marken och gör bearbetningen mer effektiv. Plöjning är ett bra sätt att bekämpa ogräs och växtskadegörare om man bara gör det någon gång emellanåt.

Det lönar sig dock att ersätta plöjning som regelbunden jordbearbetningsmetod med ett lättare alternativ. Fundera på möjligheterna att plöja på våren eller bara delar av skiften. Man kan exempelvis bearbeta en åker så, att man endast plöjer kvickrotstuvorna och utför lättare bearbetning på andra ställen. I ett balanserat, regenerativt åkerekosystem minskar behovet av jordbearbetning med varje år som går.

Vid problematiska fall fungerar träda bäst mot kvickrot och mjölktistel, sämre mot åkertistel och åkerfräken. Träda har en stark inverkan också på fröogräs. Kvick-Finn-kultivatorn används om våren för att bekämpa kvickrot, men det går bra att använda den för andra typer av jordbearbetning.

Genom att kombinera direktsådd, mångsidig växtföljd och odling av fånggrödor, kan man minska ogräsväxternas mängd avsevärt. På engelska kallas detta Conservation Agriculture, CA-odling.

Även om jordbearbetning har använts som växtskyddsmetod, uppnås de bästa resultaten genom marktäckande CA-odling (conservation agriculture). Genom att kombinera direktsådd, mångsidig växtföljd och odling av fånggrödor, kan man minska ogräsväxternas mängd betydligt, vilket också leder till att jordbearbetningen inte lyfter upp nya ogräsfrön till ytan. På så vis kan man minska den kemiska bekämpningen till ett minimum. Ifall man däremot kombinerar direktsådd med odling av endast vårspannmål förvärras ogräsproblemet snabbt och blir svårhanterat.(5)

Det lönar sig att fundera på behovet och tajmingen av trädan noggrant. Genom att låta åkern ligga i träda under sommaren kan man störa ogräsväxter och förbereda marken för odling av höstgrödor. Det lönar sig att låta marken stå bar under en så kort period som möjligt. Att bränna ogräsväxterna är en alternativ bekämpningsmetod som görs precis innan grödan etablerar sig.

Konkurrens

En välmående odlingsväxt som växer i ett lagom tätt bestånd är det bästa skyddet mot ogräsväxter, sjukdomar och skadegörare. Huvudgrödans goda tillväxt skuggar ogräsväxterna och försämrar deras levnadsvillkor. Därför är det viktigt att med hjälp av olika odlingstekniska åtgärder gynna grödans tillväxt, så att den är steget före ogräsväxter, patogener och skadegörare.

Sjukdomsbekämpning med växtskyddsmedel med bred effekt kan förändra konkurrenssituationen för mikroberna som lever på växtytan. Preparatet fungerar inte lika effektivt på alla patogener, vilket kan leda till en stor ökning av vissa patogener. Man kan öka konkurrensen genom att ta hand om jordhälsan och utöva en mångsidig odling. Med hjälp av dessa främjar man markmikroberna, som i sin tur håller patogenmikroberna i schack.

Biologisk bekämpning

Naturen söker en viss balans som uppstår när relationerna mellan olika organismer etableras. Till exempel uppstår växtsjukdomsepidemier bara ibland, eftersom spridningen av patogener hindras av andra organismer i åkerekosystemet och många abiotiska faktorer såsom klimateffekter. Balansen i ekosystemet är känslig och den rubbas lätt till exempel av mänsklig aktivitet. Man kan säga att biologisk bekämpning förekommer av sig själv i naturen. Människan har lärt sig att känna till och använda dessa naturliga bekämpningsmetoder och att stödja deras funktion.(6)

Bild 11. Människan kan inverka på spridningen av skadegörare med hjälp av omsorgsfull planering, mångsidig växtföljd och genom att främja biologiska bekämpningsorganismer. Bild: Sari Peltonen.
Bild 11. Människan kan inverka på spridningen av skadegörare med hjälp av omsorgsfull planering, mångsidig växtföljd och genom att främja biologiska bekämpningsorganismer. Bild: Sari Peltonen.

Bild 11. Människan kan inverka på spridningen av skadegörare med hjälp av omsorgsfull planering, mångsidig växtföljd och genom att främja biologiska bekämpningsorganismer. Bild: Sari Peltonen.

Biologisk bekämpning kan delas i två olika kategorier. Ett sätt är att dra nytta av naturens egna antagonister: insekter, svampar eller andra organismer som förhindrar spridning av skadegörare eller växtsjukdomar. I det här fallet är det upp till människan att skapa förutsättningarna som stöder den naturliga bekämpningen i åkerekosystemet.

En mångsidig odlingsmiljö upprätthåller mångfalden av organismer och mikrober, vilket också stöder förökningen och överlevnaden av ett flertal skadeorganismers naturliga fiender. De naturliga fienderna framträder i grödorna oftast lite efter de egentliga skadegörarna. Därför bör kemiska växtskyddsmedel mot skadeinsekter minimeras och senare bekämpningsbehandlingar undvikas.

Vid odling lönar det sig att främja levnadsvillkoren för skadeinsekternas naturliga fiender genom mångsidiga bestånd, åkerrenar och mångfaldsremsor. De naturliga fienderna kan sprida sig på ett avstånd på cirka 100 meter, vilket är anledningen till att det på över 100 meter breda basskiften kan vara bra att inrätta skalbaggsåsar eller andra mångfaldsremsor som en del av det integrerade växtskyddet. De fungerar också som skyddsområden för rovinsekter och pollinerare.

Naturliga fiender stannar ofta över vintern på samma skifte som grödan har vuxit på, så det lönar sig att satsa på de naturliga fiendernas överlevnad och ökning för nästa växtsäsong. Detta innebär till exempel att minska kraftig jordbearbetning på skiftet i fråga och att tajma användningen av bekämpningsmedel på rätt sätt.

I en annan metod för biologisk bekämpning tillsätts en organism som bekämpar en specifik patogen eller skadeinsekt i beståndet. Bra exempel på detta hittar man till exempel bland odlingsmetoderna inom växthusproduktion. Rovkvalster, antagonistiska bakterier och svampar, parasitsteklar och nematoder är redan välkända organismer som används inom biologisk bekämpning.

Fångstväxter

För att minimera effekten av skadegörare kan man så remsor med fångstväxter runt eller intill åkern. Skadeorganismerna övervintrar vanligtvis i förna som ligger i kantzonen mellan åker och skog, varifrån de tar sig till åkern på våren när det blir varmt.

Remsan med fångstväxter lockar skadegörare att stanna kvar och deras frammarsch avstannar. Skadegörare kan sedan bekämpas mekaniskt eller kemiskt på remsan. På det här sättet behöver man inte behandla hela odlingsområdet. Remsor med fångstväxter används speciellt för bekämpning av skadegörare på korsblommiga växter, de består då ofta av olika oljeväxter och kål. Se video om hur jordbrukare Tony Hydén använde rybs som fångstväxt vid odlingen av raps (0:59)

Pollinerare och bekämpning av skadegörare ur ett helhetsmässigt perspektiv

Grunden för hållbart växtskydd, Integrated Pest Management (IPM), fokuserar på att skydda grödorna från skadegörare, sjukdomar och ogräs. Integrerad bekämpning av skadegörare beaktar inte pollinerare separat, men dess mål att minska användningen av bekämpningsmedel gynnar också pollinerare i viss utsträckning.

Pollinerare och bekämpning bör dock ses ur ett helhetsmässigt perspektiv, eftersom bekämpningen av skadegörare har en inverkan på pollinerare och därmed på de ekosystemtjänster pollinerarna står för i odlingen. En del av de nyttiga rovinsekterna är också pollinerare i ett annat utvecklingsstadium.

Integreringen av pollinerare och bekämpningen av skadegörare erbjuder odlaren nya möjligheter att maximera skördarna(7). Detta integrerade tillvägagångssätt kallas på engelska ”integrated pest and pollination management” (IPPM). Begreppet är inte pinfärskt, men det har inte gjorts stora mängder forskning i ämnet ännu. Det finns dock ett behov för en mera helhetsmässig granskning i ämnet.

Växtskyddsmedel kan vara skadliga för pollinerare, men när man använder dem med IPM-metoderna och riskerna i åtanke, kan man utöva bekämpning av skadegörare och ta hand om pollinerare samtidigt(8).

Bild 12. IPPM-pyramiden visar vägen från botten till toppen: åkerekosystem som gynnar pollinerare och bekämpar skadeinsekter utgör grunden och endast som en sista utväg på toppen av pyramiden används kemiska bekämpningsmedel. Bild från källa 8.
Bild 12. IPPM-pyramiden visar vägen från botten till toppen: åkerekosystem som gynnar pollinerare och bekämpar skadeinsekter utgör grunden och endast som en sista utväg på toppen av pyramiden används kemiska bekämpningsmedel. Bild från källa 8.

Bild 12. IPPM-pyramiden visar vägen från botten till toppen: åkerekosystem som gynnar pollinerare och bekämpar skadeinsekter utgör grunden och endast som en sista utväg på toppen av pyramiden används kemiska bekämpningsmedel. Bild från källa 8.

Kemisk bekämpning enligt behov

För att värdera behovet av kemisk bekämpning använder man observationsmetoder, bekämpningens tröskelvärden samt prognossystem. På detta sätt kan man undvika onödiga behandlingar och rikta åtgärderna tidsmässigt rätt för att uppnå störst nytta och orsaka minst skada.

Vid användningen av växtskyddsmedel bör man alltid sträva efter att använda rätt preparat vid rätt tidpunkt och se till att man använder preparaten endast vid behov och på ett omsorgsfullt sätt. På så sätt kan man försäkra sig om ämnets effektivitet och minska risken för att ämnet skadar miljön. Specificerad användning av växtskyddsmedel kräver identifiering av målet för bekämpning och val av det mest effektiva men samtidigt det minst miljöskadliga ämnet.

Det finns stora skillnader bland växtskyddsmedlen i hur skadliga de är för organismer som inte ingår i deras bekämpningsmålgrupp. Till exempel, vid bedömningen av effekterna av 63 aktiva ämnen berodde 95% av den totala skadan på vattenorganismer på användningen av fem aktiva ämnen: fluazinam, aklonifen, metiokarb, pendimetalin och prokloraz(9). Av dessa är exempelvis skadorna på vattenorganismer som orsakas av användningen av fluazinam cirka 2,3 miljoner gånger större per kilo än klormekvatklorid, som används som tillväxtregulator, och inte heller är problemfri. Av dessa aktiva ämnen är metiokarb och prokloraz inte längre tillåtna.

Informationen om att ett växtskyddsmedel innebär liten risk baserar sig ofta på forskning och kunskap som hela tiden utvecklas. Exempelvis finns det å ena sidan mycket motstridiga forskningsdata om de negativa effekterna av ett av det mest allmänna växtskyddsmedlet, glyfosat. Å andra sidan uppdateras forskningsdata hela tiden.

Ett säkert tillvägagångssätt för att minska skadorna av växtskyddsmedel är att använda dem endast när det är alldeles nödvändigt och minska användningen av dem så mycket som det ekonomiskt sett är möjligt.

Bedömningen av ogräsväxternas skadlighet startar med kunskap om ogräsarterna i skiftet. Viktigast är att förhindra spridningen av ogräs (fröbank, fleråriga härdar av rotogräs). Ett bra sätt att bekämpa ogräs är en snabb tillväxtstart och ett starkt bestånd. Grödorna kan således konkurrera ut ogräset. Lite ogräs påverkar inte nämnvärt skörden.

Bekämpningströsklar

Användningen av växtskyddsmedel bör alltid basera sig på identifierade behov. Detta förutsätts redan i principen för det integrerade växtskyddet. Det i sin tur kräver att man gjort anteckningar över observationerna från skiftena som ligger till grund för de utförda växtskyddsåtgärderna.

Besluten om bekämpning bör baseras sig på de observationer som kartlägger förekomsten av skadegörare som ska bekämpas. Detta kan man göra exempelvis med hjälp av olika fällor, eller genom att räkna antalet skadegörare eller skador som de orsakar grödan.

För att kunna säkerställa ett adekvat bekämpningsresultat kan det vara för sent att göra bekämpningsbeslut på basen av sjukdomssymptom i grödan, åtminstone för en del sjukdomar. En sådan sjukdom är bland annat potatisbladmögel. I dessa fall måste jordbrukaren göra sina egna bedömningar och prognoser och använda prognostjänster. Dessa förutser risken för uppkomsten av sjukdomen genom att analysera väderförhållanden som temperatur, nederbörd och fuktighet samt bearbetningssättet, förfrukten och växtsortens risk för att utveckla sjukdom.

Se en video om hur jordbrukare Tony Hydén använder sig av bekämpningströsklar och behovsanpassar bekämpningen (1:33)

Om växtskyddsmedel måste användas i ett tidigt skede, innebär det en risk för att en betydande del av det hamnar i marken och utsätter de känsliga markmikroberna för ämnet. Det är därför viktigt att bekämpningen av sjukdomar som har konstaterats vara nödvändig sker vid rätt tidpunkt. På så sätt räcker det aktiva ämnets verkningstid länge och ger skydd hela växtsäsongen ut.

Vid ogräsbekämpning baseras beslutet för bekämpning oftast på en bedömning av ogräsväxternas täthet. Det är också viktigt att identifiera ogräsen utifrån deras skadlighet och att bestämma rätt tidpunkt för att bekämpa dem. Man kan förbereda sig för ogräsbekämpning redan under föregående växtsäsong genom att observera vilka ogräs som ställde till problem och ökade ogräsbanken. Dessa ogräsarter kommer sannolikt att vålla problem också under nästa växtsäsong.

Två nyckelfaktorer gäller för ogräsbekämpning: ogrästäthet och grödans utvecklingsstadie. Dessa utgör den kritiska bekämpningstidpunkten och den ekonomiska ogräströskeln. Ofta granskar man ogrästätheten, vilket leder till en förlust av skörden på 5 %. Ogräs som etablerar sig efter spannmålens bestockning minskar inte skördemängden i allmänhet. Däremot kan konkurrenskraftiga grödor ha en betydande ogrästäthet före bestockningen innan skörden minskar.

Till exempel i råg minskar 100 kvickrotsgroddar per kvadratmeter skörden med 8%, men i ärt med 35%(10). För närvarande är bekämpningströsklar inte lättillgängliga. Om gården har en skördemätare lönar det sig att lämna obehandlade områden i beståndet för att avgöra om bekämpningen ger tillräcklig merskörd. Enbart en jämförelse mellan ställen där det växer ogräs och inte växer ogräs ger inte ett bra resultat, eftersom grödans misslyckande ofta leder till ogräs.

Val av växtskyddsmedel

Om kemiskt växtskydd måste användas, är det bäst att välja den produkt som orsakar minst skada på miljön, förutsatt att man med den uppnår tillräcklig effekt. Graden av skada som orsakas av produkten kan delvis härledas av produktens miljöbegränsningar.

När det gäller växtskydd måste man dock komma ihåg att valet av rätt bekämpningsmetod grundar sig på att säkra mängden och kvaliteten på skörden. Om skörden går förlorad eller kvaliteten lider på grund av otillräcklig bekämpning, orsakar det betydande ekonomiska förluster och svinn av livsmedelsråvaror. Därtill förblir produktionsinsatserna oanvända och riskerar att sköljas ut i miljön. Att fördela användningen av produktionsinsatserna till olika behandlingsgånger, likaså användningen av precisionsodlingsmetoder, minskar denna risk och är därför också viktiga metoder för att hantera växtskyddsrisker.

När du använder ett kemiskt växtskyddsmedel är det viktigt att välja den produkt som är mest effektiv för ändamålet. Som hjälp för att välja rätt ämne finns det olika typer av tabeller över deras effektivitet. Det är viktigt att växtskyddsmedlet byts vid olika besprutningar, alternativt kan man använda blandningar av flera olika produkter vid en besprutning. Om ett växtskyddsmedel av samma typ och effekt används på samma skifte från år till år, kan ogräs och skadedjur utveckla resistens mot detta ämne. Detta märks på ämnets försvagade effekt.

Utrustning

Genom en god spridningsteknik och genom att försäkra sig om att spridningsutrustningen är i gott skick kan man utföra växtskyddsåtgärder på ett tryggt och ändamålsenligt sätt. Enligt gällande lagstiftning bör spridningsredskap testas vart tredje år av en testare som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes). Med hjälp av testandet kontrollerar man att sprutan fungerar felfritt. Dessutom måste man alltid kontrollera sprutans skick innan växtskyddsperioden börjar.

Bild 13. Sprutan hålls i gott skick genom regelbundet underhåll och rengöring efter varje användning, och genom att byta sprutmunstyckena minst var tvåhundrade hektar eller vartannat år. Tekniken för växtskyddsbesprutning har utvecklats, vilket har förbättrat möjligheterna att rikta växtskyddsmedlen rätt. Därutöver kan man undvika dubbelbehandling med hjälp av sprutbommens vändtegsautomatik. Bild: Sari Peltonen.
Bild 13. Sprutan hålls i gott skick genom regelbundet underhåll och rengöring efter varje användning, och genom att byta sprutmunstyckena minst var tvåhundrade hektar eller vartannat år. Tekniken för växtskyddsbesprutning har utvecklats, vilket har förbättrat möjligheterna att rikta växtskyddsmedlen rätt. Därutöver kan man undvika dubbelbehandling med hjälp av sprutbommens vändtegsautomatik. Bild: Sari Peltonen.

Bild 13. Sprutan hålls i gott skick genom regelbundet underhåll och rengöring efter varje användning, och genom att byta sprutmunstyckena minst var tvåhundrade hektar eller vartannat år. Tekniken för växtskyddsbesprutning har utvecklats, vilket har förbättrat möjligheterna att rikta växtskyddsmedlen rätt. Därutöver kan man undvika dubbelbehandling med hjälp av sprutbommens vändtegsautomatik. Bild: Sari Peltonen.

Preciserad användning av växtskyddsmedel i samband med besprutning

Växtskyddsmedel släpps ut i miljön under sprutningen, men direkta utsläpp från gården vid hantering av växtskyddsmedel och påfyllning av växtskyddsprutan är också betydande. De kan orsaka upp till 70–90 procent av vattenföroreningarna. Bara ett gram aktivt ämne kan förorena upp till 10 000 kubikmeter vatten när det transporteras genom marken till vattendrag. Förseglingen på förpackningen kan redan innehålla ett gram aktivt ämne.

Riskerna som ingår i användningen av växtskyddsmedel kan minimeras genom att fundera på hur man själv hanterar bekämpningsmedel och genom att specificera behoven för användning av växtskyddsmedel. Användningen av växtskyddsmedel kan också preciseras under besprutningen. Spridningsredskapets skick testas för att försäkra sig om att besprutningen riktas rätt.

Att undvika besprutning i blåsigt väder och före regn minskar mängden växtskyddsmedel som släpps ut i miljön och samtidigt kan man försäkra sig om att behandlingen är tillräckligt effektiv. Genom val av rätt munstycke kan man också förhindra vindavdrift. De bästa besprutningsförhållandena råder vanligtvis tidigt på morgonen när luften ännu är fuktig och temperaturen inte är för hög. Om morgnarna är det också ofta tillräckligt vindstilla. Besprutning i blåsigt väder ökar vindavdriften avsevärt. Detta orsakar problem inte bara för andra jordbrukare i närheten, utan också för åkerrenarnas organismer.

Hänsyn till pollinerare vid användning av växtskyddsmedel

Vid registreringen av växtskyddsmedel ska preparatets giftighet för pollinerande insekter och andra leddjur beaktas. Det ska i sådana fall stå ”växtskyddsmedel skadligt för bin och humlor” på förpackningen. Dessa är främst bekämpningsmedel för skadegörare.

Dessa preparat får inte användas för behandling av blommande bestånd eller så är behandlingen av dem tillåtet endast efter binas flygtid mellan kl. 21.00 och 06.00. Det är förbjudet att använda dem på mindre än 60 meters avstånd från bikupor utan biodlarens medgivande.

Sammanfattningsvis rekommenderas det att besprutningar med växtskyddsmedel sker nattetid eller sent på kvällen. Kontrollera också informationen om den bästa tidpunkten för besprutning på försäljningsförpackningen. Besprutning ska aldrig göras på blommande växtbestånd, vilket också innefattar blomningen av ogräs och fånggrödor. Användningen av insektsmedel bör övervägas noga eftersom deras effekter är skadliga för naturliga rovinsekter, pollinerare och hela mångfalden i ekosystemet.

God praxis i besprutningsarbetet

Vid hantering av växtskyddsmedel uppstår de största utsläppen från stänk vid sprutpåfyllning. Överfyllning av sprutbehållaren är en av de vanligaste skadesituationerna vid hantering av växtskyddsmedel. Speciellt stor risk uppstår om en fylld växtskyddsspruta skadas eller om den välter under transport. Det leder till att betydande mängder sprutvätska hamnar i miljön och därigenom i vattendragen.

Påfyllningen av sprutan borde ske på ett begränsat område, helst med betongunderlag som det är lätt att avlägsna stänken från. Om sådant utrymme inte finns tillgängligt minskar risken för miljöpåverkan avsevärt genom att fylla sprutan ute på åkern. Platsen där påfyllningen sker bör dock variera med jämna mellanrum. När man fyller och sköljer ur sprutan bör man hålla tillräckligt stort avstånd till brunnar, vattendrag, sjöar och hav. Fyll inte sprutan med vatten från naturliga vattenförekomster eller på stränder.

Som ett påfyllnings- och tvättområde för växtskyddssprutan kan man bygga en biobädd. Den samlar, lagrar och bryter ned det spillda växtskyddsmedlet. Biobäddar är ganska vanliga i bland annat Sverige och Danmark. Bädden består av olika absorptionsskikt av jord och halmflis där de nedbrytande mikroberna trivs. Nytt material bör läggas till biobädden då och då, och det är bra att förnya materialet helt vart 6–8 år.

Vid sprutningsarbetet är det viktigt att förhållandena är de rätta. På detta sätt minimeras risken för en oavsiktlig spridning av växtskyddsmedel i miljön, och uppnås det bästa bekämpningsresultatet. Sprutningen bör upphöra när man stannar upp eller under svängning. Om sprutan slås på först efter att man kommit i rörelse, uppstår inte stora ansamlingar av ämnet på ett ställe. För att jämna ut mängderna av växtskyddsmedel på hela åkern, kan sköljvattnet spridas över området där besprutningen startade eftersom det brukar få en mindre dos sprutvätska. Vid besprutningsarbete bör man ta hänsyn till säkerhetsavstånden till brunnar, vattendrag, sjöar och hav.

Note

Minska miljöbelastningen vid besprutning av växtskyddsmedel genom att:

  • utföra arbetet endast vid vindstilla eller svag vind

  • öka droppstorleken (men se till att storleken är ändamålsenlig)

  • justera vinkeln för munstycket (0–45 °)

  • se till att munstycket är luftinjicerat

  • sänka höjden på bommen

  • sakta ner körhastigheten

Man ska alltid anpassa mängden växtskyddsmedel till förbrukningen så att det inte blir något kvar i sprutan. Har man trots allt kvar av blandningen efter besprutningen är det bäst att sprida ut den på åkern. Den överblivna blandningen ska dock alltid spädas ut innan spridningen. Det är förbjudet att skölja ut rester av växtskyddsmedel i det allmänna avloppsnätverket, i diken, i vattendrag, sjöar eller hav.

De ursköljda förpackningarna bör sorteras på ett säkert sätt i blandavfallet. Det är förbjudet att bränna eller gräva ned förpackningarna och kanistrarna.(11)

Välkommen att ta del av vidare diskussion kring regenerativt jordbruk på Facebook-gruppen Carbon Action Svenskfinland! ​

Se källorna för avsnittet.

Kapitel 8 är skriven av:
Juuso Joona, Tyynelä gård
Sari Peltonen, ProAgria
Eliisa Malin och Eija Hagelberg, BSAG

Kapitel 8 är faktagranskad av:
Specialforskare Tuomas Mattila, Finlands miljöcentral
Specialforskare Marja Jalli, Naturresusrinstitutet

Kapitel 8 är översatt av:

Minimering av jordbearbetningen: Cecilia Bruncrona

Växtskydd: Anne Nordling, BSAG

You reached the end of Chapter 8

Correct answers

0%

Exercises completed

0/0

Next Chapter
IX. Fördjupa dig i de valfria ämnena