Klimatet

Genom vår användning av jordbruksmarkerna kan vi märkbart påverka klimatet. Förutom de bromsande åtgärderna är det också viktigt att vi förbereder och anpassar oss. För odlarnas del märks klimatförändringen för närvarande i form av förändrade väderleksförhållanden. I Finland ger det varmare klimatet, förutom längre växtperioder, också vinterregn, torkperioder och extrema väderfenomen, som odlaren måste lära sig att leva med.

En mångsidigare åkeranvändning är en bra buffert mot de varierande väderfenomenen. Åkeranvändningen kan göras mångsidigare på många sätt – förutom att ta in nya växtarter i växtföljden kan man också utnyttja olika art- och sortblandningar. Vi kan också anta att det föränderliga klimatet gör de ogynnsamma effekterna av en ensidig odling ännu större i framtiden.

Case study

4/1000-initiativet

Markens roll när det gäller att bromsa klimatförändringen är känd och erkänd. Vid klimatmötet i Paris 2015 presenterade Frankrike 4/1000-initiativet, vars målsättning är att öka markens kollager med fyra promille, dvs. 0,4 procent årligen(16). Finland har också förbundit sig till initiativet.

Bild 15. Att förbättra markens bördighet är en förutsättning för livsmedelsproduktionens lönsamhet och kontinuitet, säger Eliisa Malin på Vierelä gård i Vichtis. Bild: Aleksi Lumme.

Genom att förbinda sig till 4/1000-initiativet har Finland som sin politiska riktlinje fastställt att man vid markanvändning ska beakta klimatförändringen och påverka den via kolbindningen. De personer och företag som förvaltar markområden är i nyckelposition när det gäller att uppfylla den här målsättningen. Den största påverkargruppen är jordbrukarna. 4/1000-initiativet är en bra målsättning som hjälper oss att komma igång med kolbindningen och utvecklingen av den finländska produktionen till ett föredömligt och lönsamt klimatarbete. Varken mer eller mindre än vår fortsatta matproduktion ligger i vågskålen. Därför finns det ingen tid för motsättningar.

- Jordbrukare Eliisa Malin, Vichtis

Växthuseffekten

Jordklotets atmosfär fungerar som glastaket på ett växthus. Den släpper in solens strålning till markytan men hindrar samtidigt jordklotets värmestrålning från att försvinna ut i rymden.

Växthuseffekten gör det möjligt att leva på jordklotet. Utan den skulle medeltemperaturen på jordklotets yta vara -18°C, när den tack vare växthusgaserna är 14°C. Den naturliga växthuseffekten håller temperaturen på en gynnsam nivå för liv.

Bild 16. Den naturliga växthuseffekten upprätthåller en gynnsam miljö för liv på jordklotet. När mängden växthusgaser i atmosfären blir för stor försvinner mindre värme och klimatet på planeten blir varmare. Bild enligt källa 17.

För närvarande släpps en för stor mängd växthusgaser ut i atmosfären, vilket gör att klimatet på jordklotet uppvärms för mycket – och förändras i många avseenden. Förändringen syns bland annat i form av högre havsnivåer och krympande glaciärer. Också regnmängderna förändras, vilket på en del ställen leder till ökad torka och på andra ställen till översvämningar.

Sedan 1800-talets slut har jordklotet redan värmts upp med nästan en celsiusgrad. Den temperaturhöjning som skett sedan mitten av 1900-talet beror till största delen på utsläppen av växthusgaser från mänsklig aktivitet. Om utsläppen fortsätter att öka i nuvarande takt kan den tilltagande växthuseffekten höja jordklotets temperatur med upp till 2–6 grader före slutet av detta århundrade.(3) Med nuvarande nivå överskrider klimatuppvärmningen den kritiska gränsen på 1,5 grader redan 2030–2052(18).

Växthusgaserna

Av de växthusgaser som förekommer naturligt i atmosfären är vattenånga (H₂O), koldioxid (CO₂), metan (CH₄), dikväveoxid (N₂O) och ozon (O₃) de viktigaste.

Koldioxid är den överlägset viktigaste klimatuppvärmaren av de växthusgaser som produceras genom mänsklig aktivitet. Största delen av koldioxidutsläppen härstammar från användningen av fossila bränslen såsom olja, stenkol och naturgas. Utsläpp orsakas också av skövling av i synnerhet tropiska skogar och av andra förändringar i markanvändningen.

Metan är efter koldioxid den näst viktigaste källan till utsläpp av växthusgaser som är orsakade av människan. På molekylnivå är metan en kraftigare växthusgas än koldioxid, men mängden i atmosfären är mindre och halveringstiden är relativt kort. Metan bildas vid nedbrytning av organiskt material i syrefattiga miljöer, t.ex. på risfält, i myrar, i våtmarker samt i tarmsystemet hos idisslare. Ungefär två tredjedelar av metanutsläppen produceras genom mänsklig aktivitet. Som en följd av klimatförändringen frigörs stora mängder metan när permafrosten i arktiska områden smälter.

Dikväveoxid, dvs. kväveoxidul eller lustgas, är en betydande växthusgas. Den finns i liten mängd i atmosfären, men halveringstiden är lång och uppvärmningseffekten hög. Dikväveoxid bildas i marken när nitrater, bland annat kvävegödsel, nedbryts. En tredjedel av dikväveoxidutsläppen härstammar från mänsklig aktivitet – till stor del jordbruk. De övriga två tredjedelarna har naturligt ursprung och är främst en följd av mikrobverksamheten i marken och haven.

Vattenånga är den viktigaste av de naturliga gaserna som orsakar växthuseffekt. Vattenånga släpps också ut till följd av mänsklig aktivitet, men utsläppen har knappt alls någon ökande inverkan på den totala mängden vattenånga i atmosfären. Det här beror på vattnets snabba kretslopp. Vattenmolekylerna blir inte kvar länge i atmosfären utan faller snabbt tillbaka till markytan.

En annan växthusgas i atmosfären är ozon, som skyddar jordklotet från solens ultravioletta strålning. I för höga halter är ozon giftigt för växter och djur. Merparten av ozonet i atmosfären finns i den övre atmosfären, stratosfären, där mängden har minskat till följd av ozonnedbrytning. Det här har haft en lätt avkylande effekt på klimatet. I den lägre atmosfären, troposfären, har ozonmängden i sin tur ökat, vilket inverkar uppvärmande på klimatet. Ozonet i troposfären bildas när oxider, kolmonoxid och kolväten från bland annat bilavgaser reagerar med syre i kombination med solljus.

Halogenerade kolväten är kraftiga växthusgaser, men de förekommer i så små mängder att deras totala inverkan på växthuseffekten är liten. Utsläppen av de här gaserna uppstår bland annat från industrin. CFC-gaserna, dvs. freonerna, som hör till de halogenerade kolvätena och innehåller klor förstör ozonskiktet och bidrar på så sätt till en ökad växthuseffekt(3).

Jordbrukets utsläpp

Utsläppen av växthusgaser från jordbruket är svåra att beräkna entydigt eftersom de rapporteras inom olika sektorer. Exempelvis utsläppen från åkerröjning räknas till sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn). Jordbruksmaskinernas energiförbrukning räknas i sin tur till energisektorns utsläpp.

Energisektorn svarade för 74 procent av utsläppen av växthusgaser i Finland 2019. Jordbrukets andel var 13 procent, industriprocesser och produktanvändning stod för 10 procent och avfallssektorn för 3 procent.

Utsläppen från jordbrukssektorn i Finland uppgick 2019 till totalt 6,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Till utsläppen räknas:

• metanutsläpp från husdjurens matsmältning, gödselhantering och bränning av växtrester på åkern

• dikväveoxidutsläpp från gödselhantering, odlingsmarker och bränning av växtrester som på åkern

• koldioxidutsläpp från kalkning och ureagödsling

Dikväveoxidutsläppen från marken orsakade 55 procent, husdjurens matsmältning 31 procent och gödselhanteringen 11 procent av sektorns totala utsläpp.(19)

Torvjordarna producerar 60 procent av utsläppen av växthusgaser från det finländska jordbruket, trots att torvjordarnas andel av hela åkerarealen bara är 13 procent.(20)

Extrema väderfenomen

Klimatförändringen kan inte längre stoppas helt, men den kan och måste bromsas. En minskning av utsläppen av växthusgaser har en central roll för dämpningen av klimatförändringen. Skötseln och ökningen av kolsänkor är också av central betydelse. För att vi ska kunna undvika de värsta följderna måste klimatuppvärmningen begränsas till 1,5 grader, i enlighet med klimatavtalet från Paris.(21)

Även om klimatförändringen inte längre kan stoppas helt måste vi sträva efter att förbereda och anpassa oss för dess följder, som att de extrema väderfenomenen blir allmännare. Här har jordbruket en viktig roll.

Eftersom det föränderliga klimatet påverkar utövandet av jordbruk är vi tvungna att anpassa oss till förändringarna. På så vis kan matproduktionen tryggas också i framtiden.

Klimatet i Finland har redan värmts upp: sedan slutet av 1800-talet har årsmedeltemperaturen stigit med cirka två grader, och uppvärmningen har varit kraftigast under vintrarna.(3)

Till följd av de allt varmare vårarna under de senaste 30 åren börjar växtperioden tidigare. Spannmålssådden har tidigarelagts med i genomsnitt tre dagar i östra Finland, sex dagar i norra Finland och nio dagar i västra Finland. Enligt prognoserna kommer man före århundradets slut att kunna så upp till en månad tidigare än idag.

Man har tänkt sig att det varmare klimatet och allt längre växtperioderna kommer att öka skördarna i Finland och övriga Norden. Dessutom har man antagit att möjligheterna att ta i bruk nya odlingsväxter och sorter kommer att gynna jordbruket på våra nordliga breddgrader. Klimatförändringen medför dock en mängd utmaningar, som kan motverka den eventuella nyttan genom att sänka avkastningen.

Klimatförändringen gör det nordliga klimatet varmare och fuktigare och ger större variation i väderleksförhållandena. Torkperioder, störtregn och översvämningar har en direkt negativ inverkan på skördarna. De ökade regnen kan försvåra vårsådden och leda till att den tidigarelagda växtperioden inte kan utnyttjas. Dessutom ökar riskerna för erosion och näringsurlakning när nederbörden och flödena ökar och vintrarna blir mildare. Många växtsjukdomar gynnas också av fuktiga förhållanden.

De växtarter och växtsorter som nu odlas är anpassade för en kort växtperiod och ett milt klimat. Dagarnas längd förändras inte i Norden, men de långa dagarna i kombination med högre temperaturer försnabbar utvecklingsrytmen hos de odlingsväxter som ger fröskörd. En längre växtperiod kan alltså påverka odlingen i många olika riktningar.

Bild 17. Olika spannmålsväxters växtzoner i takt med att klimatuppvärmningen. Prognosen visar hur situationen ser ut om temperaturen stiger 3–4 grader. Bild enligt källa 22.

De förlängda växtperioderna skapar möjligheter för ett mångsidigare urval av odlingsväxter. Som stöd för odlingen behöver vi växtförädling, eftersom de nuvarande sorterna inte är de mest ändamålsenliga i våra framtida växtförhållanden. Vissa växtarter och växtsorter klarar också av väderfenomenen bättre än andra.

Torka under växtperioden försämrar avsevärt skördeproduktionen hos åkergrödorna. Även om nederbörden förutspås öka i Finland kommer nederbörden till största delen under vintern och hösten. Regnet kommer nödvändigtvis inte när växterna behöver det. Det förutspås också att regnen i allt större utsträckning kommer att falla som störtregn. Den ökande regnmängden svarar alltså inte mot växternas fortlöpande vattenbehov.

Odlingsväxterna drar nytta av den längre växtperioden främst på våren, om såningsförhållandena är tillräckligt goda. Förlängningen av växtperioden in på hösten gagnar inte nödvändigtvis odlingsväxterna i någon större utsträckning, men ger olika växtskadegörare mer tid att frodas(22). Vi kan därför också förvänta oss större variationer i skördarnas kvalitet och mängd(23).

Nya odlingsväxter som gör sitt intåg i Finland kan föra med sig nya skadegörare. En längre växtperiod gynnar också ogräsväxterna, som kan öka i mängd och artmångfald. I fråga om kontrollen av växtskadegörarna är bekämpningsmedel ändå inte det enda alternativet. Vid sidan av biologiska bekämpningsmetoder blir skadeförebyggande och behovsbaserad bekämpning allt viktigare. Mångsidig växtföljd har också en viktig roll.(22)

Även om klimatförändringen kan skapa nya möjligheter för jordbruket i Finland krävs det oundvikligen anpassning för att vi ska klara oss genom förändringarna. Det är utmanande att försöka fastställa vilka ekonomiska kostnader klimatförändringen medför i jordbruket. Den förlängda växtperioden kan öka jordbrukets intäkter, men riskerna till följd av de förändrade väderleksförhållandena kan å andra sidan leda till högre kostnader. Växtperioden varierar också mellan olika områden, och intäkterna och kostnaderna fördelas därför inte jämnt(23).

För att förbereda sig för och anpassa sig till förändringen måste gårdarna anpassa sitt urval av odlingsväxter, sköta om marken väl och ta kontroll över vattenhushållningen(22,24).

Vattenhushållningen kan effektiviseras till exempel genom förnyande av åkrarnas dränering, skötsel av markstrukturen samt växttäcke vintertid på åkrarna med hjälp av höstsådda grödor, växtföljd eller botten- och fånggrödor.

Bild 18. Anpassningen till klimatförändringen kräver mod att prova på nya odlingsmetoder och -växter. Här växer bondböna och hirs tillsammans på Naturresursinstitutets försöksskifte i Jockis. Bild: Soja Sädeharju.

Den regenerativa odlingen erbjuder gårdarna många goda metoder för att anpassa sig till klimatförändringen. Genom att förbättra markens bördighet med kolbindande och mångsidig odling kan odlaren dels förbättra odlingssäkerheten, dels minska jordbrukets negativa miljöpåverkan. Odlaren hjälper då också till att bromsa klimatförändringen.

Välkommen att ta del av vidare diskussion kring regenerativt jordbruk på Facebook-gruppen Carbon Action Svenskfinland! ​

Se källorna för kapitel 4.

Kapitel 4 är skriven av:
Veera Naukkarinen, Soja Sädeharju, Jenni Jääskeläinen, BSAG

Kapitel 4 är faktagranskad av:
Forskare Jussi Heinonsalo, Helsingfors universitet

Kapitel 4 är översatt av:
Mats Norrholm