Minimera markbearbetningen

Hur kan vi reducera bearbetningen?

I regenerativt jordbruk är bearbetning en viktig odlingsåtgärd, genom vilken vi kan bygga upp och förstöra. Att samordna den regenerativa odlingens övriga mål med bearbetningen är inte alltid lätt. Om vi i produktionen strävar efter att maximera mängden grönt växttäcke på åkern, går det inte att bearbeta när och hur som helst. Det kan finnas mera växtrester än tidigare på åkrarna, varvid bearbetningsutrustningen måste lämpa sig för nermyllning av växtrester utan risk för stockningar. Markförbättringsvallar passas in i växtföljden, varvid brytningen av dem ställer sina egna krav.

Bearbetning bör utföras endast vid behov och det lönar sig att sätta mål för den. I värsta fall kan bearbetningen leda till att aggregat förstörs och erosion samt packningsrisker förorsakas. I bästa fall kan mikrobverksamheten stödjas och en bra grogrund för grödor skapas.

Genom bearbetning kan faktorer som begränsar tillväxten avlägsnas, såsom att bekämpa ogräs och avlägsna packningsskador. Bearbetningen av jorden borde utföras så att risken för att packa marken och skada svamprötter eller daggmaskar minimeras. Tidpunkten och metoden för bearbetningen bör väljas rätt även med avseende på markens vattenhushållning. För våt jord får inte bearbetas och å andra sidan får marken inte torka upp för mycket vid bearbetning.

Reducerad bearbetning är en viktig del av att förbättra markens bördighet och främja mullhalten i marken. Den bör passas in vid rätt tidpunkt och med val av rätt redskap som en del av förhållandena och odlingssystemet. Bearbetningens grundprinciper bör alltid hållas i minnet då åtgärder planeras. Genom bearbetningen påverkas nedbrytningsverksamheten, näringsämnenas placering i djupled, luftporerna och vattenhushållningen, såsom vattnets infiltration, avdunstning och kapillaritet.

En bearbetning stör också alltid marken, men genom att minimera bearbetningen, dvs. genom att minska dess intensitet – upprepningar, effekt och djup – kan nackdelarna minskas och fördelar uppnås jämfört med en kraftigare bearbetning och ibland till och med jämfört med ingen bearbetning.

Målet för all bearbetning är att sträva efter att avlägsna faktorer som begränsar växtens tillväxt och att utveckla markstrukturen. Då bearbetningen minimeras kan bearbetningsdjupet begränsas till markens ytskikt, till cirka 10 cm djup. Bearbetningsdjupet bestäms dock av avsikterna med bearbetningen, såsom mängden växtrester eller djupet på rotsystemen för de växter som skall elimineras eller läget för den packningsskada som skall korrigeras.

För mikrobverksamhetens del är en grundare bearbetning ofta bättre. Ju mera biologiskt aktiv jord det finns, desto djupare kan bearbetningen ske med så små störningar som möjligt. Visserligen störs svampmycelierna alltid mera av en bearbetning som går djupare än en grundare bearbetning.

En minimibearbetning samlar växtrester i markens ytskikt och förbättrar ytskiktets egenskaper. I en biologiskt aktiv jord nedbryts växtrester snabbare och daggmaskarna transporterar dem till djupare jordlager. Som minst kan en bearbetning bestå av att skrapa markytan med avsikten att sprida ut växtresterna jämnt och få markmikrober att fastna vid dem för att påskynda nedbrytningen.

Bild 1. Jordbrukare Tony Hydén har gått in för regenerativa odlingsmetoder på sin gård i Lovisa. Bild: Dennis Storhannus.

Se en video där jordbrukare Tony Hydén berättar hur reducerad bearbetning påverkat hans lerjordar (1:04)

Val av tidpunkt och anpassning till de rådande förhållandena

Jordart, markstruktur och mullhalt inverkar på behovet av bearbetning och tidpunkten för den. På en tät, mullfattig jord med dålig struktur ger en reducerad bearbetning oftast inte ett bra slutresultat, eftersom jorden inte smulas sönder tillräckligt eller är för fuktig för att bearbetas. På dylika jordar väljer man ofta höstplöjning, vilket ytterligare försvagar markstrukturen. På lerjordar smular tjälen effektivt sönder jorden, på mo- och mjäljordar sjunker strukturen ihop under vintern.

På mullrika jordar är det fuktområde inom vilket bearbetningen lyckas bredare än i de mer mullfattiga jordarna, eftersom vattnet är bundet till markpartiklar och inte förekommer som fritt vatten i marken. På dessa jordar kan en lätt bearbetning snarare försvåras av avsaknad av dragmotstånd, varvid bearbetningsredskap med fasta pinnar, så som harvar och kultivatorer, inte skär sönder växtresterna utan bearbetningsredskapet kan bli som en kratta. En bra aggregatstruktur eller en lätt, grov jordart möjliggör även en grundbearbetning på våren, då även växtrester som vintern smulat sönder stör mindre.

Om ett levande växttäcke vintertid eftersträvas, borde höstbearbetningen utföras så tidigt att ett nytt täckande bestånd ännu hinner växa upp efter den. I praktiken borde bearbetningen göras före mitten av augusti. Sådd av fång- eller täckgrödor är också möjligt i samband med bearbetningen.

Stort teknologiurval

För reducerad bearbetning finns det ett utbud av flera olika teknologier, vilka visserligen kan användas även i strid med tidigare nämnda principer. De vanligaste lättbearbetningsredskapen är kultivatorer, lätta och tunga tallriksredskap och -harvar, spadrullharvar samt kombinationer av dessa. Redskap med kraftuttag kan också användas enligt principerna för reducerad bearbetning, men det är viktigt att komma ihåg ett grunt bearbetningsdjup och så låga varvtal som möjligt.

Även inom redskapstyperna finns det betydande skillnader beroende på deras tekniska lösningar, såsom tallriks-/pinnstorlek, -typ och -täthet.

Tabell 1. Grova regler för val av lättbearbetningsredskap. Tabell: Juuso Joona 2020.

Tallriksredskap blandar jorden effektivt samt spjälkar växtrester och passar sålunda utmärkt för dessa ändamål (Bild 1). Däremot åstadkommer de inte alltid en full genomskärning av bearbetningsbotten och kan packa den genom friktion.

Bild 2. Tunga tallriksredskap har stora (d > 50 cm) tandade tallrikar, vilka släpper igenom och spjälkar rikligt med växtrester. Efterharven bakom tallrikarna effektiverar inblandningen och nedmyllningen av växtrester, vilket är till fördel i en bearbetning före sådd. En lätt ribbvält krossar jordkokor och packar marken bara lätt. Bild: Juuso Joona.

Det finns många variationer av kultivatorer på basis av typ av pinnar och spetsar. Om avsikten är att blanda jorden och bekämpa ogräs, kan en kultivator med fjädrande pinnar och smala spetsar fungera på lätta jordar, men på tunga jordar krävs det oftast en kultivator med styva pinnar och breda spetsar för att åstadkomma genomskärning (Bild 2). Inställning av redskapen har en avgörande betydelse för slutresultatet. Arbetsdjup och -jämnhet, stödhjul, dragpunkter och även slitage på spetsar inverkar på slutresultatet.

Bild 3. Hur spetsarna har genomskurit marken kommer fram genom att granska bearbetningsbotten. På bilden har tistlarna smidigt väjt för ett fjädrande gåsfotsskär. På lerhaltiga jordar garanterar en styv spets en bättre effekt mot djuprotade växter. Bild: Juuso Joona.

Axlarnas antal och höjd på kultivatorerna inverkar på hur effektivt redskapet tränger igenom markytan och bearbetar marken (Bild 3). Ju fler axlar, desto effektivare bearbetning. Då deras antal växer ökar genomträngligheten och effekten. Även såmaskiner kan ha bearbetande element eller en såenhet kan var påbyggd på bearbetningsredskapet. Kultivatorer och harvar har smultit samman till mångfunktionella stubbharvar, med vilka det går att skapa en jämn såbädd och att höstbearbeta. En framgångsrik användning av dem förutsätter dock en bra markstruktur.

Se video om jordbrukare Tony Hydéns speciella harv (2:22)

Bild 4. En treaxlad kultivator med vingspetsar genomskär bearbetningsbotten och blandar jorden effektivt. En piggvält lyfter växtrester och rötter till ytan med en lucker jord som följd. Bild: Juuso Joona.

Stora skillnader i efterredskap

Det finns betydande skillnader i redskapens efterredskap. Avsikten med dem är ofta att jämna ut och sortera jorden eller växtrester samt återpacka den bearbetade ytan. Mången lösning fungerar, men behovet av packande efterredskap såsom packare kan i våra förhållanden ifrågasättas. Många lättbearbetningsredskap har utvecklats i Mellaneuropa för att mylla ner en stor mängd växtrester i lätt jord genast efter skörd för att försnabba nedbrytningen och för att få spillfrön att gro, så att sådd av en höstgröda är möjligt inom några veckor efter skörden. Då är en lätt återpackning av ytskiktet för att uppnå en tillräcklig täthet befogad.

Nackdelarna med tunga packare är störst i fuktiga förhållanden. Då det finns lite växtrester och marken är fuktig under tiden för höstbearbetning ökar den packningsrisk som packaren förorsakar. Tunga, trepunktsmonterade packare är vanligen placerade långt från traktorns bakaxel och förorsakar en stor belastning på bakhjulen på vändtegarna, varvid risken för markpackning ökar. Sålunda är så lätta maskiner som möjligt, till exempel ribbvält, samt bogserbara maskiner att rekommendera även för att undvika markpackning (Bild 5).

Bild 5. Bogserbara bearbetningsredskap minskar belastningen på traktorns bakaxel, men är ofta långa till konstruktionen. Bild: Juuso Joona.

Bild 6. På Tyynelä gård har i åratal använts lättbearbetningsredskap utrustade med ribbvält, men för några år sedan gick de över till att använda en piggvält (doppelsternwalze). På bilden gårdens husbonde Juuso Joona. Bild: Soja Sädeharju.

Vår piggvält har cirka 20 centimeter långa piggar på två, i diameter olika stora valsar. De luckrar upp marken efter kultivatorn och lämnar växtrester, i synnerhet de svårbekämpade ogräsens långa rötter, på ytan. Den bearbetade jorden blir mycket lucker och luftig. Den verkar aktivera mikrobverksamheten kraftigt. Nedbrytningen av växtrester och antalet daggmaskar är större än tidigare. Även markens aggregatstruktur har utvecklats och på våren har det varit lättare att bearbeta. Detta kan även påverkas av att det i en lucker jord finns gott om plats för vatten och tack vare detta kan tjälen i ytan ytterligare luckra upp marken.

– Jordbrukare Juuso Joona, Tyynelä gård, Joutseno

Kan en vall brytas genom lättbearbetning?

Fleråriga vallar bryts ofta kemiskt och med plöjning så att den stora mängden växtrester inte skall störa etableringen av följande bestånd. Denna praxis har drivits på av den såningsteknik med släpbillar som använts, och inte av knapphet i metoder för vallbrott. Ibruktagandet av såningsteknik med bättre genomsläpplighet för växtrester tillsammans med utvecklingen av lättbearbetningsredskap har gjort det möjligt att även bryta vallen icke-kemiskt och plöjningsfritt.

Vid plöjning begravs det av vallen förbättrade ytskiktet och en stor mängd växtrester i ett lager i nedre delen av plöjningsskiktet och jord med sämre struktur kan stiga till ytan. Det kunde vara mera lönsamt att lämna kvar vallen för att förbättra ytskiktet och vara till nytta för följande grödas groning och tillväxt.

Aktivera mikrobverksamheten

Genom att blanda in en stor mängd av vallens växtmassa i markens ytskikt eventuellt kombinerat med tillsats av gödsel eller organiskt jordförbättringsmedel kan mikrobverksamheten påskyndas. På det viset kan man också sätta fart på bildningen av nya jordaggregat. Växtrester och jordaggregat bildar ett bra avdunstningsskydd på markytan. Avdunstningsskyddet håller marken fuktig, vilket får ogräs att gro och hindrar en vall som skall brytas från att gå i viloläge. Samtidigt blir det fukt kvar i marken som säkerställer att den sådda grödan gror jämnt.

En plöjningsfri vallbrytning bör förberedas genom att krossa vallmassan före den första bearbetningen, helst ungefär en vecka före, varvid beståndet hinner börja växa och förbruka sin reservnäring. Avsikten med bearbetningsomgångarna är att helt och hållet skära av växterna just under deras tillväxtpunkt samt att spjälka och blanda växtresterna till några centimeter långa strimlor. Detta kan lyckas med den första körningen om redskapet har något spjälkande organ såsom tallrikar. I annat fall är det skäl att utföra den första körningen med ett tallriksredskap eller en tallriksharv, vertikal eller horisontal jordfräs till några centimeters arbetsdjup. Denna körning skär marken i skivor och spjälkar växter vilket också minskar kultivatorns stockningskänslighet.

Bild 7. Den första körningen av vallbrytningen görs mycket grunt så att vallens yta spjälks exempelvis med en kultivator med smala spetsar, tallriksredskap, vertikal jordfräs eller som här med en kultivator som har en rad med tallrikar längst fram. Bild: Juuso Joona.

Se videon Vallbrott med kultivator, första körningen (0:10). Video: Juuso Joona.

De följande bearbetningarna görs med en genomskärande kultivator cirka 2–3 cm djupare än den föregående körningen. Varje körning upprepas när växterna eller målväxten har uppnått sin kompensationspunkt, dvs. det tillstånd då den har använt sin reservnäring till att börja växa och håller på att igen börja samla näring genom assimilation.

Vanligtvis räcker 1–3 kultiveringar för att försvaga vallen och de svårbekämpade ogräsen. Detta betyder att åtgärden räcker i sin helhet 2–6 veckor. Efter den sista bearbetningen är marken oftast färdig för sådd och lämplig för sådd av höstbestånd. Det är dock skäl att minnas att flera körningar utgör en risk för markstrukturen, särskilt om bearbetningsmaskinen är effektiv, marken är för fuktig eller marken kommer åt att packas.

Tidpunkten är viktig

Vid sidan om vallbrytningen är ett mål ofta också att bekämpa fleråriga rotogräs. Det här är viktigt i synnerhet på dåliga vallar och det bör beaktas framför allt vid val av tidpunkt för åtgärderna. Då är det bra att känna till målväxtens tillväxtrytm och angripa dess svagheter. Vid långvarig, återkommande bearbetning är tiden med öppen mark ändå flera veckor. Därför lönar det sig att överväga användningen av detta bearbetningssätt noggrant. Med avseende på bekämpning av svårbekämpade ogräs lönar det sig att satsa på ett vallbestånd som lyckas bra, eftersom det konkurrerar med ogräsen mycket bättre än bearbetning och förorsakar inte marken så mycket störning som en långvarig, återkommande bearbetning gör.

Att bryta vallen utan plog och att bekämpa ogräsväxter genom träda kan vara tidskrävande, och det kan leda till att perioder med bar mark förlängs. Det kan således ta flera veckor, till och med månader, innan höstgrödan etableras, så det är skäl att etablera ett ettårigt mellanbestånd med flera arter. Även etablering av vårsäd för tröskning eller som helsädesensilage att bärgas kan komma i fråga, vilket även möjliggör att som bottengröda etablera en vall vars skörd bärgas. Om de vanligaste svårbekämpade ogräsen är mjölktistel och kvickrot, kan tidpunkten för vallbrottet förläggas till högsommaren så att brytningen blir färdig just före sådd av höstgrödor. Även denna metod innebär att arbetet inleds redan vid månadsskiftet juni–juli.

Vid plöjningsfri vallbrytning spelar en bra, genomskärande kultivator med vingspetsar en avgörande roll. Den bör ha styva pinnar som inte viker undan ens för de kraftigaste rötterna och breda genomskärande spetsar som har åtminstone 8 cm överlappning. Antalet pinnaxlar inverkar på stockningskänslighet och bearbetningseffekt. Pinnar på flera axlar är mindre känsliga för stockning och finfördelar jorden effektivare än om axlarna är färre.

Av packarna har piggvält-typen visat sig effektiv genom att lämna växterna löst på markytan. Packande packare kan återställa växternas rotkontakt till marken, vilket fördröjer deras död. Även kraftuttagsdrivna hövändare som efterredskap är effektiva, men kräver mycket energi och sänker arbetsresultatet. De är som bäst på lätta, mullhaltiga jordar där trycket av svårbekämpade ogräs är stort.

Bild 8. En treaxlad styvpinnekultivator utrustad med piggvält är ett effektivt redskap för att bryta vallen. På bilden pågår den tredje och sista körningen av en vall med vit sötväppling på mulljord. Bild: Juuso Joona.

Följ hela tiden med resultatet

Vid bearbetning bör motiven för arbetet och förverkligandet av målen hela tiden granskas. Det är nödvändigt att justera tidpunkt och maskiner på basis av detta. På så sätt kan bearbetningens skadliga effekter på markstrukturen minimeras. Hur väl en bearbetning lyckas kan undersökas genom att granska bearbetningsbotten med hjälp av en spade och en borste. Då kommer det fram hur jämnt och plant bearbetningsbottnen är och hur spetsarna har klarat av att skära genom marken. Av bearbetningsbotten syns det också om spetsen har skapat friktion och packat jorden eller rivit den och lämnat botten öppen.

Se källorna för avsnittet.​

Du har nått slutet på avsnitt I. Minimering av jordbearbetning.