Att identifiera problemen

I detta första kapitel fördjupar vi oss i att identifiera, studera och analysera olika problem som gäller jordhälsan.

Vi söker lösningar på bland annat följande frågor:

• Hur vet jag vad det är för fel med min åker?

• Hur kan jag förbättra åkerns vattenhushållning?

• Hur undviker och reparerar jag markpackning?

Jordhälsa sammanfattar den inbördes växelverkan mellan olika faktorer i marken som bevarar åkerjordens goda kvalitet och gör det möjligt att odla den.

I praktiken betyder det att odlingsjorden har en lucker eller porös struktur och innehåller lagom mycket syre och vatten. Dessutom innehåller åkerjord som har god jordhälsa tillräckligt mycket organiskt material som förser mikroberna med näring. På ett bra skifte förekommer inte svår packning, och inte heller någon plog- eller bearbetningssula. Då har också växternas rötter möjlighet att växa fritt i matjordslagret och kan nå ända ner till markens djupaste skikt. Lucker matjord som doftar källare erbjuder odlingsväxterna utmärkta växtförhållanden.

Delar av kursen kräver tillgång till åkerskiften för att kunna utföras. På kursen kommer deltagarna att bland annat planera växtföljder, testa observationsmetoder på åkern och prova på olika sätt att förbättra jordhälsan. Den som inte har egna jordbruksskiften kan använda till exempel den egna läroanstaltens skiften eller skiften som odlas av en bekant jordbruksföretagare.

Problemen bör identifieras så att de kan åtgärdas

Det krävs både kunnande och långsiktigt arbete för att bevara och förbättra jordhälsan. Åkerjorden ska tåla dagens omväxlande väderförhållanden med allt från torka till slagregn, och samtidigt producera goda skördar. Också markpackning, problem med åkerns vattenhushållning och ensidiga växtföljder leder till att åkrarnas jordhälsa försämras. Då flera problem anhopas på samma skiften påverkas skiftenas avkastningsförmåga och skördesäkerhet.

Det är viktigt att satsa på att analysera, följa upp och planera åtgärderna på åkern. Nyttan av dessa åtgärder kommer att växa med åren. Lyckligtvis är det ändå jordbrukaren själv som ansvarar för jordhälsan på sina åkrar. Man kan göra mycket för att förbättra jordhälsan med årliga odlings- och iståndsättningsåtgärder.

För att kunna rätta till olika problem på våra åkrar måste vi först ställa oss vissa frågor. Samtidigt som vi hittar svaren på frågorna, får vi också fram orsaken till problemen.

Bild 1. Genom att ställa frågor till dig själv kan hittar du lösningar till åkerns problem. Oftast är det mest fruktsamma att lösa problemen tillsammans med andra jordbrukare. Bild: Aleksi Lumme.

Ett bra sätt att börja ta reda på saker är att ställa fem varför-frågor.

Till exempel:

1. Det står vatten på åkern. Varför?

2. Dräneringen fungerar inte. Varför?

3. Täckdikets utfallsöppning är tilltäppt. Varför?

4. Det växer vide och mycket annan vegetation på stället. Varför?

5. Utfallsöppningarna har inte underhållits och nackdikena är ogrävda. Varför?

Svar: Vi har inte haft tid och en bra plan att arbeta efter.
Lösning: Vi behöver en plan och ta oss tid att för att underhålla dikessystemen.

Bedömningen av jordhälsan bör göras som en helhet. Man måste lära känna åkerns nuvarande jordhälsa för att kunna planera och rikta förbättringsåtgärderna rätt. Det bästa sättet att skaffa sig kunskap om jordhälsan är genom att kombinera jordbrukarens egen långa erfarenhet av åkrarna med olika observationsmetoder. Goda hjälpmedel är till exempel täckdikningskartor, flygfoton och satellitbilder, skördekartor, observationer av växtligheten, spadtest, markkarteringsresultat och test av markens vattengenomsläpplighet. En del av observationerna kan göras vid sidan av de normala odlingsåtgärderna.

Bedömningen av åkerns jordhälsa är ett helhetsmässigt arbete. Den arbetstid som används för att identifiera problemen ger ändå god utdelning.

Det enklaste sättet att skaffa sig kunskap om markens fysikaliska bördighet är genom att göra observationer av matjorden och växtligheten, gräva gropar och bedöma marken sensoriskt också på andra sätt. En åker kan ha en god kemisk bördighet, men om aggregatstrukturen på ler- och mjäljordar är svag kan åkern ändå vara mycket känslig för erosion och markpackning. Under torrare år kan man se, att åkern inte tål rikliga regn trots att markstrukturen i åkerjordens bearbetningsskikt är god, eftersom det finns skikt med dålig vattengenomsläpplighet djupare nere i marken.

Markens kemiska bördighet kan kartläggas med hjälp av markkarteringsanalyser och en räknare för katjonbyteskapaciteten. Det här är ett arbetsskede där man varken ska spara på arbete eller pengar. Genom att noggrant samla in täckande jordprov med tillräckligt många delprov får man det bästa och mest informativa resultatet. Det lönar sig att komplettera grundanalysen åtminstone med täckande spårämnes- och glödgningsförlustanalyser. Utöver det kan man om man vill låta bestämma nivåerna av näringsreserver i matjorden och alven.

Obs! Basfakta om markens kemiska, fysikaliska och biologiska egenskaper hittar du i avsnitt 2.2 Markens egenskaper.

Att fundera på: Vilka verktyg brukar du använda för observationer av åkerns jordhälsa? Vilka av de följande verktygen har du använt? Finns det något du skulle vilja lära dig använda?

• Observation av växtligheten

• Observation av markstrukturen

• Kartor och satellitbilder

• Noggrann analys av jordprover

• Jag antecknar mina egna iakttagelser och jämför dem med åtgärderna

• Digitala appar

Observationer av markstrukturen

Observationerna av åkerjorden kan göras sensoriskt och med hjälp av olika kartor och flygbilder. Kartor och flygbilder ska gärna också granskas överlappande för att få fram så exakta uppgifter om möjligt om problemställen på åkerskiftena och om täckdikenas funktion.

Den visuella observationen görs till exempel genom att följa med och studera växternas tillväxt och förekomsten av ogräs och växtsjukdomar. Dessutom görs iakttagelser av markytan, och i samband med åkerbruket görs iakttagelser av markens sätt att reagera på åtgärderna. Det man studerar är markstrukturen, daggmaskarnas, rötternas och mikrobernas aktivitet och markens naturliga egenskaper, såsom jordarten och mullhalten. Man fokuserar i synnerhet på rötternas tillväxt, eftersom deras djuptillväxt och växtsätt berättar mycket om markens struktur.

Den bästa tidpunkten för att göra sensoriska iakttagelser är då marken är fuktig, varken våt eller torr, och rötterna fortfarande kan urskiljas tydligt, till exempel efter tröskningen, före höstbearbetningen. Också högsommaren är en bra tid att göra iakttagelser, då är nämligen rötterna i stark tillväxt. På spannmålsåkrar är den optimala tidpunkten omkring tre veckor före tröskningen, på potatis- och sockerbetsåkrar i början av augusti, på vallar strax före den andra slåttern och på betesvallar hela perioden mellan juni och september.(1)

Bild 2. Iakttagelserna av markytan kan gälla markens förna, maskhål, förekomsten av mossor och svampar samt ytans hårdhet eller mjukhet. Förnan skyddar marken mot vattnets avdunstning, erosion, ytslamning och skorpbildning. Förnan ska studeras och dess tjocklek mätas. Ett tecken på förekomsten av daggmaskar och andra organismer i marken är de fåglar som flyger efter markbearbetningsredskapen på våren. Bild: Soja Sädeharju.

Metoder för sensorisk bedömning

Den enklaste formen av sensorisk bedömning går ut på att från midjehöjd släppa ner en uppgrävd jordkoka på marken eller något annat slätt underlag. Sättet på vilket kokan går sönder avslöjar markstrukturen. Det lönar sig nog ändå att satsa litet mera på den sensoriska bedömningen.

De vanligaste av de metoder som tagits fram för sensorisk bedömning är Kvalitetstest av åkerjord och Verktyg för visuell bedömning av markstrukturen, eller Markstrukturkortet (på engelska Visual Evaluation of Soil Structure, VESS; finska Maan rakenteen aistinvarainen arviointi, MARA). Markstrukturtestet går ut på att man med spade gräver en grop av en viss storlek, och iakttar och poängsätter den uppgrävda jordkokans skiktning. Skiktningen visar de olika marklagrens densitet (täthet) och aggregatstruktur. De bästa aggregaten är 2–6 mm stora, runda och porösa (klass 5). Sådana aggregat uppkommer genom biologisk aktivitet, dvs. genom rötternas och markmikrobernas aktivitet. Mark av dålig kvalitet har släta, kantiga och kompakta aggregat som är stora, med en diameter på 7–10 centimeter (klass 1). Mellan dessa klasser finns ett stort antal aggregat med olika storlek och form och olika porositet, s.k. halvaggregat. I Markstrukturtestet ingår också ett fälltest.

Bild 3. Åkerjorden studeras skikt för skikt med hjälp av ett Markstrukturkort. Bild: Soja Sädeharju.

Den viktigaste delen av kvalitetstestet för åkerjord är gropobservationerna. Det går ut på att man gräver en ca 40 centimeter djup grop i marken och med ögon och fingertoppar gör iakttagelser av markens struktur och biologiska funktioner. Dessutom kan man göra olika kompletterande mätningar, till exempel av markandningen och vattenuppsugningen samt masktest.

Vid alla sensoriska bedömningar studeras åkerns ytskikt och dess kvalitet, vilket har stor inverkan på markfunktionerna, såsom vattenuppsugningen, gasväxlingen, erosions- och slamningsbenägenheten och broddskjutningen.

Bild 4. Nina Långstedt är jordbrukare på Krämars gård i Ingå. Hon har jobbat mycket med att förbättra sina åkrars jordhälsa de senaste åren. Bild: Anne Nordling.

Markstrukturen har nog blivit bättre. Det sägs också att man uppnår goda resultat på bara några år. Det gör det väldigt intressant och hoppfullt att fokusera på jordhälsa, eftersom man ser snabba resultat.

– Jordbrukare Nina Långstedt, Krämars gård, Ingå

Jordhälsan syns från traktorhytten

Markens brukningsegenskaper avslöjar mycket om markens struktur och näringstillstånd. Till exempel ger kompakt jord hårt dragmotstånd vid markbearbetning. Traktorns drivhjul slirar alltid lite då traktorn sätter igång med att dra. Bearbetningen förvärrar markpackningen ifall drivhjulen slirar alltför mycket. Ju mindre dragmotståndet är, desto bättre är också markens struktur. Det är dock bra att komma ihåg att olika jordarter innebär olika dragmotstånd. Också markfuktigheten och arbetsdjupet påverkar dragmotståndet.

Markens brukbarhet påverkas också av jordarten, näringsinnehållet, markens mullhalt och grundtorrläggningen. Till exempel leder för stora mängder natrium och/eller kalium till att marken blir hård och försämrar dess brukbarhet. För mycket magnesium försämrar för sin del jordaggregatens stabilitet, medan åter överflödigt kalcium gör marken för porös. Kraftig dammbildning är ett tecken på att markstrukturen försämrats och aggregatstabiliteten är svag(2). Det kan också vara ett tecken på alltför kraftfull bearbetning, som gör att markstrukturen sönderfaller vilket leder till vinderosion. Om det regnar kraftigt på en alltför finbrukad jord innan brodden kommit upp kan det bildas en hård jordskorpa.

Bild 5. Uppvirvlande damm kan vara ett tecken på försvagad aggregatstabilitet. Under torra vårar kan det vara omöjligt att undvika att det dammar. Bild: Soja Sädeharju.

Växterna berättar

Växtarterna berättar om variationer i jordhälsan. Genom att göra iakttagelser av växternas tillväxt kan vi upptäcka skillnader i till exempel växternas färg, broddens täthet och variationerna i tillväxten på olika delar av åkern. Genom att räkna broddtätheten och följa med hur växternas tillväxt varierar kan vi följa med jordhälsan. Metoderna ger oss en god uppfattning om skillnaderna mellan olika delar av åkern och om åkerns bördighet, torrläggningens funktion och markstrukturen. Som stöd för iakttagelserna av växternas färg kan du till exempel använda färgkort, olika mobilappar och SPAD-mätare.

Åkertistel, åkermolke och måra är tre växtslag som visar att det förekommer markpackning på åkern. Om man också hittar ranunkelväxter på åkern finns det anledning att misstänka att marken är vattensjuk. Förekomst av måra, maskros och syror (Rumex) kan vara tecken på att kalciumhalten är för låg(3).

Genom att följa med ogräsens tillväxt och förekomst kan du få en vink om markens bördighet och markens näringsinnehåll eller -brister.

Bild 6. Exempelvis en förekomst av åkermolke kan vara ett tecken på problem med jordhälsan. Bild: Eija Hagelberg.

Öka mullhalten i marken

Mullhalten är en av de viktigaste faktorerna som inverkar på jordhälsan. Att öka mullhalten är utmanande, eftersom det redan krävs en stor mängd organiskt material för att upprätthålla den befintliga halten. Bearbetning av åkern tär på mängden dyrbar matjord och orsakar kolutsläpp. Körning med tunga maskiner med för högt däcktryck på våta eller fuktiga åkrar orsakar markpackning. Att åtgärda markpackningen är arbetsamt och kräver en hel del planering.

Du kan förbättra markens mullhalt genom att:

• Tillsätta organiskt material: genom mångsidigare växtföljd, mångsidigare val av odlingsväxter och fång- och bottengrödor.

• Ta in i växtföljden vallväxter eller specialgrödor med djupt och stort rotsystem i växtföljden.

• Sprida ut kreatursgödsel, fibrer och andra fraktioner från industrin. Vid spridningen ska man beakta de näringsämnen de innehåller.

• Endast bearbeta marken vid konstaterat behov, tillräckligt och vid optimal tidpunkt.

• Öka användningen av växttäcke vintertid och med tillräckligt täta bestånd.

Varifrån kan man då få mängden växtrester som behövs? Spannmålets växtrester består av rotsystem och halm, vars kolflöde till marken motsvarar uppskattningsvis 1,7 x avkastningsnivån. Med hjälp av fånggrödor får man en mängd växtrester som motsvarar ca 2 x storleken på fånggrödornas torrskörd. För de bästa fånggrödorna motsvarar detta till och med 4 ton växtrester/ha/år. Mängden växtrester som ackumuleras från vallar till mark motsvarar i medeltal 2 x årets största slåtterskörd. När det kommer till gröngödslingsvallar lägger man också till mängden vallmassa som slagits till marken.

Bild 7. Spaden är fortfarande ett viktigt redskap för odlaren som sköter om sina åkrar. Bild: Soja Sädeharju.

Åtgärder som förbättrar jordhälsan

Torrläggning av åkern

En fungerande torrläggning eller dränering är grunden för jordhälsa. Nackdiken och utfallsdiken ska hållas öppna och man ska följa med deras vattenflöde.

Underhållet av täckdikena ska skötas:

• Är utfallsöppningarna öppna?

• Fungerar uppsamlingsbrunnarna?

• Är dräneringshöjden tillräcklig?

• Är vattenflödet tillräckligt, dvs. 1 liter/sekund/hektar?

• Finns det träd på dikesrenarna som står för nära täckdikena? Träd ska tas ner eller deras rotsystem skäras av på ca 15 meters radie från täckdikena.

• Kom ihåg att kontrollera grundvattennivån på skiftet och undersök dräneringshöjden med en uppgrävd grop.

• Effektivera dräneringen vid behov, kontakta en täckdikningsplanerare.

Bild 8. Mathias Weckström från Pargas gård i Raseborg står vid sin rågåker i slutet av november. Bild: Anne Nordling.

När vattenhushållningen fungerar, så då fungerar också kalkningarna och gödslingarna. Man går snabbt miste om allt det här, om inte vattenhushållningen funkar. Det här är viktiga saker.

– Jordbrukare Mathias Weckström, Pargas gård, Raseborg

Med tanke på torrläggningen är det viktigt att också beakta åkerns ytform och sänkor. Kan vattenhushållningen förbättras till exempel genom att plana ut ojämnheter på åkern?

Markkartering

Målet med markkarteringen är att förbättra markens bördighet och höja skördenivåerna. Det är klokt att utnyttja markkarteringsresultaten noggrant och så mycket det bara går. Det lönar sig att göra markkarteringen ordentligt, ta representativa prov och utnyttja resultaten för att undersöka och analysera markens näringstillstånd så noggrant som möjligt.

Det lönar sig att alltid ta proven vid samma årstid, helst på hösten, innan den föregående markkarteringen går ut. Då har du tid att planera och skaffa produktionsinsatser.

Provtagningen ska planeras enligt åkrarnas storlek och beskaffenhet. På stora skiften behövs flera än ett prov per skifte. Minimiantalet prov för att få miljöersättning är 1 prov/5 ha, men det lönar sig att noga planera hur många och var proven ska tas, utgående från skiftets egenskaper. Genom att rikta provtagningen till vissa punkter till exempel på basis av en skördekarta, jordarten, mullhalten och åkerns ytform kan du precisera åtgärderna.

Bild 9. Det lönar sig att vara noggrann vid provtagningen. Ta tillräckligt många delprov och gör en omfattande analys. Bild: Eliisa Malin.

Det lönar sig att utöver grundanalysen låta göra spårämnesanalys och bestämma glödgningsförlusten av varje skifte som är i odling. Ett par gånger under sin karriär bör jordbrukaren låta göra en analys av näringsreserverna i bearbetningsskiktet. Av alven bör tas ett eget prov och -bestämning, särskilt om jordarten är en annan än i matjordsskiktet. Dessutom bör man undersöka markens biologiska aktivitet och låta göra en noggrann jordartsanalys.

Analys av markkarteringsresultaten

• Huvudnäringsämnen N, P, K

• Binäringsämnen Ca, Mg, S

• Spårämnen Mn, B, Cu, Zn, Na, Fe, Cl, Mo

Vid markkarteringen lönar det sig att undersöka markens katjonbyteskapacitet, pH, mullhalt genom bestämning av glödgningsförlusten, jordartsklassificering och näringsämneshalter (bördighetsklasser och näringsämnesförhållanden). Det lönar sig att jämföra resultaten av växt- och foderanalyser av bestånden med de skiftesvisa markkarteringsresultaten.

Om man tycker det är svårt att tolka resultaten lönar det sig att samarbeta med en expert vid tolkningen och användningen av resultaten. Då får man störst nytta av den värdefulla undersökningen och hittar de viktigaste förbättringspunkterna när det gäller markens kemiska bördighet.

Näringsreserver

Om näringsreserverna är tillräckliga kan växter med djupt rotsystem utnyttja näringsämnen och frilägga dem så att de kan användas också av andra växter. Näringsreserverna minskar behovet av Ca-, K-, Mg- och P-gödsling samt kalkning. Nivån av näringsreserverna och utbytbara näringsämnen kan höjas med lämpliga kalknings- och jordförbättringsmedel och gödselmedel. Näringsreservernas tillgänglighet förbättras av bland annat god markstruktur, höjning av pH-värdet, bearbetning, omväxlande växtföljd samt bottengrödor.

Binäringsämnen och spårämnen

Det finns många orsaker till att granska markens pH, av vilka en är pH-värdets inverkan på växternas upptagning av spårämnen. För högt pH stör till exempel upptagningen av mangan och bor. Spårämnena påverkar växternas övervintring, sjukdomsresistens, skördens kvalitet och mängd.

Åtgärder för korrigering av brist på binäringsämnen och spårämnen:

• Görs på basis av en omfattande växtanalys och skiftesvis markanalys.

• Nivåerna av binäringsämnen och spårämnen korrigeras i första hand genom tillsats av binäringsämnen och spårämnen till marken.

• Behovet av spårämnesbladgödsling ökar när växten inte får de näringsämnen den behöver från marken.

• Det är viktigt att förbättringsåtgärderna följs upp genom iakttagelser av beståndet och kontrollmätningar.

• Uppföljning av de korrigerande åtgärderna med nya markkarteringsprov.

Förbättring av markens biologiska bördighet

För att vi ska kunna förbättra markens biologiska bördighet måste vi först definiera utgångssituationen. Markens fysikaliska förhållanden ska vara i skick för att man ordentligt ska kunna fokusera på att förbättra markbiologin. Man kan iaktta den biologiska bördigheten genom att studera vegetationens skick och rotsystem. Samtidigt bedömer man dräneringssystemens skick och undersöker skiftets odlingshistorik.

Åtgärder som förbättrar markens biologiska bördighet är:

• Så mångsidigt urval av växter på skiftena som möjligt, enligt gårdens produktionsinriktning

• Ökad användning av blandbestånd

• Maximering av den biologiska kvävefixeringen

• Insådd av en riklig blandning av bottengrödor med mångsidigt rotsystem

• Införande av höstgrödor och växter med djupt rotsystem i växtföljden

• Mellangrödor som bidrar till fler gröna veckor

• Fler gröna veckor, dvs. minimering av höstbearbetningen, utnyttjade av fånggrödor

• Samarbete mellan produktionsinriktningar, byte av skiften

• Ändamålsenlig användning av växtskyddsmedel

• Tillsats av organiskt material

  • Stallgödsel

  • Behandling av stallgödseln med mikrobprodukter

  • Biprodukter från industrin

  • Förflyttning av grönmassa och tillsats av torv (Specialgrödor)

  • Separat tillsats av bakterier och mikrober

  • Förflyttning av daggmaskar

  • Fermenteringsprodukter, avkok och teer

  • Mikrobtillsatser och biostimulanter

Bild 10. Daggmaskstestet är ett användbart verktyg, eftersom daggmaskar är goda indikatorer för jordhälsa. Det kan vara bra att upprepa daggmaskstestet årligen och följa utvecklingen av antalet daggmaskar när iståndsättningsarbetet fortskrider. Bild: Soja Sädeharju.