Ett äkta växttäcke under en så stor del av året som möjligt skyddar marken mot erosion och urlakning av näringsämnen. Dessutom är den gröna växtligheten beredd att assimilera alltid då solen skiner, vilket är fördelaktigt för kolbindningen. Mikroberna trivs också då växttäcket ger dem föda både via rotsystemet och växtrester. Som grädde på moset förbättras markens struktur och mullhalt.
Bild 1. Den regenerativa odlingens grundprinciper matar varandra. Det är fråga om ett positivt kretslopp, där markens mullhalt ökar och markstrukturen förbättras. Bild: Tuomas Mattila.
Äkta, kontinuerligt växttäcke
Äkta, kontinuerligt växttäcke innebär att åkern är täckt av grön växtlighet under en så stor del av året som möjligt. Kontinuerligt växttäcke kan skapas av till exempel fleråriga vallar, höstsådda grödor eller fånggrödor som lämnas kvar över vintern.
Växtlighet som finns på åkern under vintern binder åkerjorden, vilket minskar på erosion, urlakning av näringsämnen och fasta partiklar som når vattendragen. Näringsämnesläckage stör vattenekosystemens funktion och vattendrag, sjöar och hav eutrofieras av den kväve- och fosforbelastning som ackumuleras i dem. Milda och regniga vintrar är särskilt betydande för ökande näringsämnesbelastning. Belastning från fasta partiklar gör vattnen grumliga och leder till att vattendragen slammas och växer igen. En minskning av erosion och näringsämnesurlakning har också en ekonomisk betydelse, eftersom rinnande vatten för bort näringsämnen som behövs för tillväxt på åkern och därmed också pengar som använts för at gödsla åkern.
Äkta växttäcke på åkern under vintern kan också minska åkrarnas koldioxidutsläpp och öka åkerns kollager. Assimilationen och kolbindningen fortsätter så sent under växtperioden som möjligt, då man till exempel sår fång- och bottengrödor under ettåriga, vårsådda växter, så som spannmål, och lämnar kvar dem över vintern. Då man använder höstsådda växter och odlar vallar, startar assimilationen så tidigt som möjligt på våren.
Även om en så stor bladmassa som möjligt efter tröskning är viktig för assimilationen, lönar det sig ändå inte att lämna riktigt riklig växtlighet över hela vintern. En stor växtmassa kan försämra växtbeståndets övervintring och den kan öka näringsämnesurlakningen. Vallar och fånggrödor kan till exempel utnyttjas som foder, bete eller utnyttjas som råvara för biogasproduktion.
Bild 2. Höstsådda grödor så som höstråg är utmärkta alternativ som växttäcke vintertid. Bild: Eija Hagelberg.
Växttäcke under vintern har en viktig uppgift också i framtiden, eftersom medeltemperaturen i Finland förväntas stiga 2–6 °C och regnmängden under vintern öka 10–40 % till år 2100 på grund av klimatförändringen(1). Detta innebär att vintrarna kan vara kortare och regnigare än tidigare, varvid risken för erosion och näringsurlakning kan öka.
Gröna veckor
Även om kontinuerligt växttäcke är eftersträvansvärt, uppstår det oundvikligen korta avbrott. I det följande ges ett exempel på hur växtföljden kan planeras så at den maximerar de gröna veckorna, dvs. assimilationen.
Bild 3. Den övre växtföljden illustrerar en enkel havre-korn-växtföljd. Då finns det assimilerande växtlighet på åkern endast då spannmålen är grön. I den undre växtföljden är de gröna veckornas antal betydligt större. Vallen avslutas under den första hösten och åkern sås med höstrybs. Efter höstrybsen sås råg. Efter rågskörden får spillsäden växa tills man sår bondböna. I samband med sådden av bondböna sås åkern in med italienskt rajgräs som fånggröda, vilken bevaras till följande vår. Sådden av bondböna i rågbrådden skyddar marken mot packningsrisker, eftersom jorden är torrare än vid sådden av havre våren efter det italienska rajgräset. Källa: Tuomas Mattila / OSMO-projektet.
Sign up to solve exercises
Mångsidigare växtföljd
En mångsidig växtföljd är odlarens satsning på framtiden, eftersom den förbättrar och upprätthåller markens bördighet och förbättrar odlingssäkerheten. En mångsidigare växtföljd jämnar ut arbetstoppar och risker, förbättrar gårdens resiliens och den är ekonomiskt lönsam.
En mångsidigare växtföljd förbättrar markens bördighet och effektiverar näringsämneskretsloppet.
En mångsidig växtföljd upprätthåller god markstruktur och ökar diversiteten i rotsystemens struktur. Användning av växter med djupgående och vida rotsystem och odling av vallar samt botten- och fånggrödor tillför organiskt material till marken och förbättrar markens struktur.
Bild 4. Ett väletablerat höstrybsbestånd skuggar ogräs effektivt, tar till vara näringsämnen och skyddar markytan från regn. Till höger ett slutet rybsbestånd, där det inte finns utrymme för ogräs. Bilder: Tero Tolvanen.
Ju mångsidigare urval av grödor, desto mångsidigare är mikrobverksamheten i jorden. Då är nedbrytningen snabbare och näringsämnena kommer snabbare växterna till godo. En god växtföljd utnyttjar också växternas förfruktsvärden.
Bild 5. Förfrukten, dvs. den växt som har odlats föregående år kan ha en positiv effekt på den efterföljande grödan. I vissa fall kan den positiva effekten vara i flera års tid. Förfruktens effekter visar sig bland annat som bättre utnyttjande av näringsämnen, mindre växtsjukdomar och bättre markstruktur. Bild från källa 2, uppgifterna uppdaterade av Jukka Rajala 2021.
En mångsidig växtföljd minskar risken för växtsjukdomar. Växelbruk förebygger särskilt växtsjukdomar som övervintrar i marken eller växtresterna. Växelbrukets inverkan på växtsjukdomar är en följd av den effektiverade nedbrytningen på grund av mångsidigare mikrobflora, vartill antalet sjukdomsalstrare som har specialiserat sig på en växtart minskar. En mångsidig växtföljd är också nyttig för bekämpning av ogräs. Bland nyttorna kan man nämna förebyggande av herbicidresistens, bättre möjlighet att bekämpa gräsartade ogräs under de år man odlar tvåhjärtbladsväxter samt vallodlingens minskande effekt på ogräsfröbanken.
En mångsidig växtföljd ska gärna under omväxlande år innehålla enhjärtbladsväxter så som spannmål, tvåhjärtbladsväxter så som olje- och baljväxter, vårsådda grödor, höstsådda grödor samt ett- och fleråriga växter. Odlingsväxterna kan också odlas i blandade bestånd, så att man samtidigt odlar flera växtarter eller -sorter. Utöver själva huvudgrödan kan man variera växtföljden genom att använda fång-, mellan- och bottengrödor. Åkerområdenas mångfald kan berikas och växtföljden göras mångsidigare med gröngödslingsvallar, naturvårdsåkrar, mångfaldsåkrar som anläggs med vilt-, landskaps- eller ängsväxter och fågelåkrar. På åkerskiftena kan man också utnyttja mångfaldsremsor som ingår i odlingsväxtens odlingsareal.
Källa 3 är källa för illustrationerna 6–10.
Bild 6. Växelbruk innebär att man turvis odlar minst två odlingsväxter av olika typ, till exempel höst- och vårspannmål så, att samma odlingsväxt inte odlas flera än ett år efter varandra.
Bild 7. En mångsidig växtföljd består av flera olika typer av odlingsväxter, så som baljväxter, spannmål och oljeväxter. Bottengrödor kan med fördel också ingå i växtföljden. Växtföljden tillämpas planmässigt så, att nyttan av växtföljden blir så stor som möjligt.
Bild 8. Vid odling i blandade bestånd odlar man samtidigt två olika sorter av samma växt eller två helt olika växtarter och de både sås och skördas samtidigt. Som exempel kan man nämna ärt-havre-blandning som odlas som foder eller blandningar av två olika kornsorter.
Bild 9. Man kan så en bottengröda samtidigt som man sår en ettårig skördeväxt. Den ettåriga skördeväxtens skörd bärgas den första hösten och bottengrödan lämnas kvar att växa tills den dör av vintern eller bearbetas ner i jorden. Bottengrödan kan också få växa till hösten följande år, varvid den frodiga växtligheten fungerar som gröngödsling. En fånggröda som fångar upp överflödiga näringsämnen kan också sås in efter skördeväxter som skördas tidigt.
Bild 10. Samodling kan utföras på flera sätt och ett sätt är att så in en höstsådd skördeväxt samtidigt som man sår den ettåriga skördeväxten. Den ettåriga växtens skörd bärgas under den första hösten och den höstsådda växten fortsätter att växa till följande höst. Som exempel på odlingsmetoden kan man nämna insådd av höstrybs eller kummin under tidigt korn(4).
Val av växtarter för en mångsidig växtföljd
För att uppnå en så mångsidig växtföljd som möjligt, lönar det sig att välja sådana växter, som avviker från varandra till sina krav och egenskaper. Urvalet av växter på gården påverkas av åkerskiftenas beskaffenhet, produktionsinriktning, geografiskt läge, gårdens maskinpark, arrondering och den regionala marknaden för olika grödor. Odlaren ska beakta den egna gårdens särdrag vid planeringen av en mångsidig växtföljd. En husdjursgård, en växtodlingsgård och en frilandsproducent avviker till exempel avsevärt från varandra i fråga om att skapa en mångsidigare växtföljd.
Man kan också öka mångsidigheten genom byten av skiften mellan gårdarna. Till exempel grönsaksgårdarnas skiften är i regel i mycket bra skick med tanke på spannmål eller vallar, medan vallodling förbättrar åkrar som är ansträngda av intensiv radodling.
Bild 11. Vid planeringen av växtföljden är det bra att begrunda de olika odlingsväxternas egenskaper och behov. Källa: Jukka Rajala 2021.
Skördeväxternas egenskaper i växtföljden
Höstspannmålsslagen har djupare rotsystem än vårsådd spannmål, och de både tar upp och frigör näringsämnen effektivare. Det kväve som höstspannmålen inte har utnyttjat eller lämnat kvar, kan också utnyttjas av följande odlingsväxt. Tack vare sitt större och djupare rotsystem förbättrar höstspannmål också markstrukturen och producerar mera organiskt material till marken.
Odling av höstspannmål lyckas bäst på sådana skiften, vars vattenhushållning är i skick, eftersom grödan inte tål varken stående vatten eller is. Sluttande skiften och mineraljordar är lämpliga, på organogena jordar kan övervintringen vara osäker. Höstspannmål tål vårtorka bättre än vårspannmål tack vare sitt mera omfattande rotsystem.
Oljeväxter har ett djupt och rikt rotsystem som kan bearbeta jorden, men rötterna penetrerar inte förtätningar. Rybsen bekämpar växtsjukdomar hos spannmål. Rybsen har ett gott förfruktsvärde tack vare det kväve som blivit kvar i grödan eller det outnyttjade kvävet, som fungerar som näringskälla för följande odlingsväxt. På grund av risken för växtsjukdomar rekommenderas odling av oljeväxter högst vart femte år.
Rotfrukter bildar ett djupt och omfattande rotsystem och de tar upp näringsämnen under hela växtperioden, ända till sent på hösten. De vittrar också näringsämnen så som kalium från marken. Växelbruk är viktigt för att minska på växtsjukdomstrycket. Potatisfält borde ha en god vattenhushållning och potatisen trivs bäst på lätta mineraljordar vars pH är minst tillfredsställande. Sockerbeta trivs inte på sura jordar och pH borde vara närmare sju.
Kummin är en flerårig odlingsväxt med djupt rotsystem som bearbetar marken och ökar mängden organiskt material i jorden. Kummin är en god förfrukt särskilt för höstspannmål. Åkerns pH borde vara minst 6,3 och kummin trivs bäst på mineraljordar. Det lönar sig att fästa uppmärksamhet vid vattenhushållning och åkerns ytform, eftersom stående vatten kan leda till övervintringsskador.
Vallarnas egenskaper beror på vilka växter som ingår i blandningen. Särskilt rödklöver, rörsvingel och hundäxing bildar ett djupt rotsystem, som bearbetar marken och lämnar en stor mängd organiskt material efter sig. Å andra sidan täcker vitklöverns revor öppningar i vallen och minskar på det tillgängliga utrymmet för ogräs.
Baljväxter så som ärt eller bondböna minskar på kvävegödslingsbehovet både för sig själv och den följande odlingsväxten. Baljväxternas biologiska kvävefixering ökar den biologiska aktiviteten i rotzonen och främjar mineralisering av näringsämnen.
Läs mera om olika skördeväxters egenskaper i växtföljden.
Hur få in vallar i växtföljden på spannmålsgårdar?
Jordhälsan försämras på sikt om man tillämpar en ensidig växtföljd, så som enbart spannmål, vilket i sin tur leder till sämre skördar. Man kan ta in vallar i växtföljden också på spannmålsgårdar och på det sättet förbättra markens struktur och öka mängden organiskt material i marken.
Växtföljden på en spannmålsgård kan innehålla utsädesproduktionsvallar, ett- och fleråriga gröngödslingsvallar och olika typer av grönträdor, så som mångfaldsåkrar som bevaras över vintern. Vallar som tas med i den ensidiga växtföljden på spannmålsgårdar fungerar som avbrottsgrödor, vars syfte är att förbättra markens bördighet genom att bryta den ensidiga odlingen för en period på 1–2 år.
Bild 12. Sirkku Puumala och Patrick Nyström betraktar rotsystemet i ett andra årets vallbestånd. Bild: Kimmo Syväri.
Det är egentligen en fånig tanke att man inte kan odla vallar för att man inte har boskap som äter fodret. Vi har nog också boskap, men den finns i marken!
– Jordbrukare Sirkku Puumala, Verkatakkila gård, Vichtis
På spannmålsgårdar kan man också utnyttja skördevallar genom samarbete med kreaturs- eller hästgårdar. Man kan till exempel årligen ta en skörd från skiftet och krossa den andra skörden som gröngödsling. Vallodlingen ger också en möjlighet till odling av höstspannmål, eftersom man kan bearbeta åkern i ett tidigare skede av växtperioden.
Vallodling ökar halten av organiskt material, då vallen lämnar en stor mängd rot- och växtmassa kvar i åkern då den avslutas.
Man kan också påverka växtföljdens gödslingskostnader genom att ta in vallar i växtföljden: de kvävefixerande grödorna i vallblandningarna, så som klöver och lusern, binder atmosfärens kväve och minskar således gödslingsbehovet.
Vallodling i växtföljden förbättrar markstrukturen: växtarter med djupa rotsystem luckrar upp jorden med sina djupa rötter. Då det organiska materialet ökar i marken, ökar också antalet porer i mineral- och lerjordar, varvid markens vatten-, gas- och näringsämneshushållning förbättras. Då förbättras också markens förmåga att hålla vatten och tåla torka.
Under växtföljdens vallår binds det mera kol i marken på grund av omfattande rotsystem, växtmassa som bearbetas ner i marken och på grund av att fleråriga vallar inte bearbetas.
Det enklaste sättet att etablera ett vallbestånd är att så in det under skyddssäd. På det sättet får man ett extra år utan bearbetning samt maximalt växttäcke och maximal assimilation på våren. Etablering av vall som gröngödslings- eller avbrottsgröda avviker inte från etablering av fodervall. Vid valet av växtarter kan man betona ett djupt rotsystem (till exempel rörsvingel i stället för timotej), eftersom man inte behöver bry sig om smaklighet.
Baljväxtvallar har djupa rötter och fungerar bäst som avbrottsgröda på spannmålsgårdar. Olika näringsämnesbehov och djupgående rotsystem gör det möjligt för baljväxter att utnyttja sådana näringsämnen som är otillgängliga för ettåriga spannmålsväxter. Då kvävet tillförs genom biologisk kvävefixering, växer klöver- eller lusernvallar i regel bra också utan årlig gödsling.
Fleråriga vallblandningar
Vallarna ska skötas genom slåtter, krossning eller bete om man inte bärgar skörden. Under växtperioden slås grödan två till fyra gånger i hög stubb. Stubbhöjden borde helst vara 15–20 cm, men absolut över 10 cm. Slåtter bekämpar ogräs och vid slåtter i hög stubb avbryts inte vallblandningens tillväxt på samma sätt som om man slår den i kort stubb. Slåtter föryngrar också beståndet, dvs. den håller vallgrödan i vegetativ tillväxt och maximerar kolbindningen i åkern.
Bild 13. Man kan öka på stubbhöjden till exempel med hjälp av medar som monteras på slåttermaskinen. Bild: Soja Sädeharju.
Se video om en odlares erfarenheter av slåtterhöjd (1:09).
Ettåriga gröngödslingsblandningar
Ettåriga gröngödslingsvallar lämpar sig utmärkt för de år då man utför grundförbättringsarbeten på åkern, varvid en del av växtperioden används för träda, dikning, spridning av markförbättringsmedel eller andra motsvarande åtgärder. Vårspannmål, senap, oljerättika, vickerarter och ärt är snabbväxande alternativ i fröblandningen som skyddar marken och skuggar ogräs, medan gräs och klöver ger återväxt efter slåtter.
Vickerarterna (foder- och luddvicker) är utmärkta ettåriga gröngödslingsväxter. De har god återväxtförmåga om de slås i hög stubb genast i början av blomningen. Vallväxter och klöver i blandningen tryggar en kraftig tillväxt fram till sent på hösten.